Tillbaka från Tivoli; jag gjorde det, jag åkte Himmelskibet.
Har man sin åttaåring med sig går det inte att fega ur, så åttio meter upp i luften och sen snurrar slängungan runt i höjd med Rådhustornet.
Förra hösten gick jag upp för trappan på Vor Frelsers Kirke och nu detta.
Ingen kan säga annat än att jag kbt:ar bort min höjdrädsla
Att gå på Tivoli är är en barnslig rättighet.
Hans skratt, leende och glittrande ögon....
Men det är satan så dyrt allting är och köerna växte till efterhand.
Givetvis avåktes alla tre berg och dalbanorna, Demonen med sina tre loopar, Odinsexpressen, lite halvmesigt familjevänlig och så Rutschebanen, den undebara gamla träbanan som blev sonens favorit. Tivoli har spottat upp sig, men lyckas ändå ha kvar något av sin gamla charm. Och så åt vi på Smøgens bistro, förstås; danskt så det förslår.
Han grät när vi skulle gå därifrån, vemodet liger alltid på lur hos honom.
Svårt med avsked, svårt när något roligt tar slut.
Trötta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar