Bjuden på fest.

Exet och en god vän (som är god vän till mig med) slår ihop sitt födelsedagsfestande och "naturligtvis är du bjuden", säger exet.
Kunde varit världens coolaste grej.
Kunde varit själva symbolen för att vi har dragit vidare i livet, nu när vi dessutom njuter av nya kärlekar i våra liv.
Så hade man önskat.
Tror i och för sig att skitsnacket upphört.
Jag har ju varit öppen med min sjukdom och får cred från olika håll för att jag tagit mig tillbaka in i livet. Men fortfarande vill hon ha kontroll och gärna påskina att barnen har det sämre här; skulle kunna rada upp exempel på det. Och minnet av att så mycket av det jag gillade dissades fullständigt och hur jag lät min självkänsla långsamt demonteras är för starka och tydliga.
Gör det jag måste med henne för ungarnas skull.
Uppför mig anständigt (för det mesta).
Inte ett spår mer.
No way.