Lyssnar på Hägglund och känner som alltid med kd att dom egentligen tycker nåt annat än dom säger. Kanske inte bara dom, men där är det som tydligast.
Tror att dom egentligen tycker att aborter ska förbjudas och att alla kvinnor borde vara hemmafruar och så.
Oavsett vilket, så får det mig att tänka på hur svårt det är att verkligen acceptera sig själv för den man är, hur ofta jag gör våld på mina känslor, jag som alla andra.
Man ska acceptera att man är som man är, men sen se vilka beteenden man villl ändra.
Skita i vad som är korrekt och präktigt och vilka åsikter jag borde ha.
Det låter så jävla enkelt.
Om jag accepterar att en viss sak gjorde mig väldigt glad eller ledsen är det lättare att se vad jag ska göra i nästa läge. Om jag accepterar att jag blir skitirriterad på gängen nere på torget kan jag se hur jag ska förhålla mig till denna irritation.
Jag är en sån som gråter när jag ser sorgliga filmer och jag är far from så fördomsfri som jag skulle vilja vara. Mitt motstånd mot småstäder börjar luckras upp, liksom min kärlek till Malmö. Jag är emot aborter, tycker det är vidrigt och skulle gärna vilja gifta mig riktigt jävla romantiskt. Älskar fotboll, men avskyr golf (fast skulle jag börja spela skulle jag bli biten).
Köper fan inte kravmärkt, utan billig skit på netto. Cyklar utan hjälm,( men snart kommer en GAIS-hjälm).
Se där, några "sån är jag"-sanningar.
Musik:"Youre in my heart" - Rod Stewart
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar