Jag minns mitt första mordhot.
Mitt i natten, jag hade cyklat hem från en kräftskiva och på svararen var dödshotet. Klockan var fyra på morgonen, det var otäckt, men man vänjer sig.
Dom håller på så där, rassarna, små rädda pojkar i grupp.
Dom vill förstöra ens ens liv, krossa ens relationer och illusioner och få en att känna sig liten och rädd.
I deras ögon är man landsförrädare eller rasförrädare och såna ska bara väck.
Vart det kan leda vet vi från historien; det kan leda hur långt som helst....
Men det börjar aldrig så. Det börjar alltid med att man behöver nån vars fel det är att man har det som man har det. Hade judarna inte haft så krokiga näsor, hade inte mamma lämnat mig, hade inte den där kvinnan eller vännen svikit mig...så hade jag haft det så mycket bättre.
Man vill så gärna slippa ansvaret för sitt eget liv och öde.
Som om det man själv gör inte spelar någon roll för hur man har det.
Som om någon annan styrde.
Det är bekvämt med en yttre fiende.
Och tillsammans blir vi starka, på gott och ont.
Det krävs att man orkar se hela sig med brister och förtjänster för att man ska kunna se andra med brister och förtjänster.
Sig själv. Ensam, utan vännerna, gruppen, gänget.
Ser andra människor; varje människa. Inte det jävla exet, svartskallen eller ungjäveln.
Om du varje dag går upp och ser en människa i spegeln;
en människa som duger som den är, så lär du se andra på samma sätt.
Den som tar ansvar för sitt eget liv blir inte bitter, rasist eller förgrämd. Den växer och blir vuxen.
Alternativet är förödande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar