Sån jag aldrig skulle bli.

Skulle ju aldrig göra så. Så fort hon träffade någon skulle jag ju bara glädjas och bejaka. Och vilka synpunkter jag än må ha på henne, så vet jag att hon inte lättvindigt släpper in nya män i ungarnas liv.
Jag skulle vara så där klok, för jag är ju inte som alla andra.
Men när jag fick reda att nån Johan hade lämnat sonen i skolan, så blev jag som förbytt. jag blev arg, ledsen, ilsk. jag skickade mail, mess och ringde. Ingen annan man ska lämna mina barn på dagis eller i skolan. Jag är mannen i mina barns liv ingen annan!
Sån blev jag. Jag som inte är sån (ni vet).
Tack och lov hann jag upp mig själv i tid. Insåg att det var förfärligt korkat och att exets nya Johan förefaller vara en osedvanligt hygglig prick som gör henne lycklig och att det därmed höjer den samlade lyckan i världen och därmed även för mina barn.
Och jag har ju träffat min älskade groda helt nyligen och vi tar del i varandras liv och det inkluderar förstås våra barn.
Såklart.
Kröp till korset och bad om ursäkt och relationen till exet har aldrig varit bättre (inte som ex i alla fall).

Jag reagerade mer primitivt än jag trodde, men jag kunde vända och vara cool och vuxen i slutändan.

Och tack, GRODAN, tack för att du finns.
Jag vet att vi inte känt varandra så länge och jag borde väl inte säga så, men allt känns bara helt underbart med dig. Du är redan en oerhört stor del av mitt liv och jag hoppas att vi får många sköna dagar, nätter och stunder tillsammans. Du är min och jag är din, så länge vi har lust.
Vi är två av samma sort.