Stefan och jag hade sovit ute på stranden vid Benalmadena Costa några nätter och dar. Vi sov utomhus i varma sovsäckar och stjärnorna lyste på oss och Medelhavets vågor svepte in och vaggade oss till sömn. Vi kokade kaffe på trangiaköket och drack billigt sött starkvin som kostade 100 pesetas litern. Those were the days. Men regnet kom och vi tog bussen tillbaka in till stan. På en bullrig bar nere vid stationen såg vi helt plötsligt den svenske statsministerns ansikte i den påslagna TV:n
Ljudet var lågt och trängde inte genom barens stoj. Vi höjde våra glas och skålade med Palme. Vi skrattade.
Först dagen efter såg vi tidningarnas svarta rubriker.
Folk vi träffade snackade inte om annat.
"Där?" "En Suécia!" "Går inte att fatta, alltså."
Vi var långt hemifrån.
Musik: Quien maneja mí barca med Remedeos Amaya
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar