...och det finns inget jag kan göra. Bara stå och se på. Dom röster hon hör är starka och tydliga och det är ingen vacker sång.
Det är snart nitton år sen jag symboliskt klippte hennes navelsträng, och ganska precis arton år sedan jag var föräldraledig och drog vagnen genom snömodden till affären för att köpa havregryn och mjölk.
Man vill tro att det har betydelse, men framför allt vill man gå in och agera här och nu som föräldrar ska. Om jag kunde donera höger arm, halsen, hjärnan, vad som helst....så tro mig, då skulle jag göra det.
Nu.
Men jag kan bara vänta och se.
Älskade unge, jag finns till hands.
Dag och natt året om, var än du är, var än jag är.
Livet ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar