Jag gömmer mig i ord.

400 tecken är jag uppe i och det är fullt tillräckligt så länge. Jag kan kommunicera med tecken och bilder om så behövs. Men oftast är det ändå orden som regerar i min värld; det är en livslång förälskelse som är större än alla bilder, alla tecken och all musik i världen. En blåsig vårkväll springer jag en runda som kommer att bli parallell med inre ringvägen mellan IKEA och Lindängen, förbi kinesiska muren, moskén, Jägersro och Fosieby. Ohälsobältet, som det kallas. Strax innan Lindängens trista längor ligger minneslunden där Mats hamnade sen han både skurit sig och hängt sig långt därborta i Indien. Han dog ung, men utan myter, han bara försvann. han ropade inte på hjälp, precis. Jag låter ord och minnen fara fram och tillbaka i skallen, accepterar det jag inte kan förändra. Svårare är det att förändra det jag kan och ofta är det svårt att se skillnaden. Jag erkänner min ofullkomlighet, men jag lever och väljer om och om igen att leva och att vara nykter. Sonen säger att jag överdriver det där om alkoholen och så har andra mycket vuxna också svurit sig fria från det dom inte kunde se. Men ni behöver inte bry er, jag vet och det räcker. Trots alla ord är det mycket som stannar i det egna huvudet.