Ni som tycker att jag har tingen i ordning ska lyssna på följande: I fredags skulle jag ju äntra min sjutimmarsresa till landets kulturella hjärta. Utan en spänn på fickan. På x2-an överväger jag att fika lite, men håller mig till min plats, till fantastiska The reader och en sådär bok som heter Dårens dotter. På bytesstationen snor jag åt mig en sallad och kaffe i pressbyrån och köar som en vanlig man till kassan. Då upptäcker jag att visakortet fattas och ser framför mig hur det ligger på mitt runda femtiotalsbord i vardagsrummet. Inte bra alls, jag får åka hungrig till mitt alternativa hem. En leende Sara försörjer mig hela helgen och på söndag kväll går jag på sunktåget i industriorten strax söder om Saras chateau. Tåget är fullt av skidor och eftersnack (det är första söndagen i mars, ju), konduktören hinner inte visitera och lika bra det, för på mina biljetter hem står det 29 mars. Söndag stämmer dock. Jag sitter i korridoren vid dörrarna på golvet istället för på plats 32 i vagn sex, som jag räknat med. Ids inte ens gå till fikavagnen och läsning eller film kan jag drömma om. Jag får vara glad att jag inte blir avkastad i nån mellansvensk håla (utan kontanter, kort eller giltig biljett). Jag tänker ut en plan B.
När det ska skiftas till nattåg ser jag incheckningskonduktören rakt i ögonen, bekänner min synd och ber om hjälp att ta mig till Malmö, trots att biljetterna säger om fyra veckor och det är inte ens ombokningsbart. Jag skjuts åt sidan och får vänta på "han om bestämmer" och han bestämmer sen att det nog kan anses vara den 29 mars i detta ömmande fall. Jag kommer hem till det snöfria Skåne kl 06.25
Slutsats: jag är bra på att klanta till det för mig, men det löser sig, det gör det alltid, som Jason Diakité sjunger.
1 kommentar:
Det är det som är det fina. Det löser sig alltid, fan vad jag tycker det är bra.
Och du med, du skriver så fint.
Skicka en kommentar