16 mars 2009

Ihop.

Jag ligger i min säng, som inte är en säng, utan mer en madrass på golvet. Förut hade jag IKEAs billigaste bäddsoffa, men den dog och på desss gamla plats står nu en soffa som Ems föräldrar skänkt mig. Madrassen/sängen ligger strategiskt vid sidan om. Jag har ingen vidare ordning i mitt hem, det är handlingar och låneböcker här och där. Jag borde sova. Jag borde så mycket. Sara har åkt till sin mellansvenska metropol och jag gick med henne till stationen med min cykel mellan oss. En gång sjöng Dan Hylander att denna stan är som en människa, den har hjärta, den har kropp. Det gjorde han rätt i. Min stad är en stad som mognat och slutat tycka synd om sig. Min stad formar sin rödgröna framtid. Sara och jag pratar om cykelparkeringar på vägen till stationen och vi gläds åt att kd verkar åka ur riksdagen. Hemma igen öppnar jag fönstret och äter upp det sista av kladdkakan. Bor man i centrum är det aldrig riktigt tyst, man känner alltid att det finns liv och hopp i ljuden av människors verksamhet. Det är ingen tillfällighet att vi människor alltid velat bo nära varandra, medan makten velat sprida ut oss.

Inga kommentarer: