Det finns motmedel.

Min unge fyller år. Vi går en liten promenad, vi två. Liten. Härifrån och till Drottningtorget och sen förbi frihamnsviaduken och ner till Entré, som ligger som en stor legobit i ingenmanslandet mellan Värnhem och Kirseberg. Vårdagjämningen är över och nu ska dagarna vara längre än nätterna. Men något gör mig så outsinligt ledsen och det är dessutom något som jag inte ens kan prata med bloggen om. Och exet är oskyldigt för en gångs skull, får jag väl tillägga. Men jag kanske överdriver, jag vet inte. Det är hur som helst gråväder i min tillvaro. Jag räcker inte till. Jag lyckas inte med så mycket. Tiden går snabbt som fan, men också det ger mig ångest. Då ska man göra saker. Så vi gör tårta, såklart med maräng, blåbär och grädde. Grädden sockrar jag, både med vanilj och vanlig. Man kan alltid äta sig gladare. I morgon efter att barnen lämnat hemmet ska jag springa en lång, lång runda. Innan dess ska vi äta på restaurang. Det finns motmedel.