glocalnet som mount everest.

Man får se det så; exets terror gör att jag åtminstone vet att jag gjorde rätt som lämnade henne för fyra år sedan, även om det var svårt. jag kan fortfarande häpnas över attt jag, i det skick jag befann mig i och utan någons stöd över huvudtaget vågade. För jag hade försökt innan. jag minns hur sonen och jag gick på skåneleden och telefeonen surrade i ett av exets messbombningar. Till slut gav jag upp och någonting slocknade inom mig. Men det kom tillbaks, den där lilla lilla tron på mig själv och min egna förmåga. Nu när hon hotar med allsköns myndigheter och till och med vårdnadstvist för att jag inte gör som hon säger, så darrar jag men går vidare. Ingen bestämmer över mig, ingen. Och att använda barnen som slagträ är så lågt att glocalnet ser ut som Mount everest. Men hon får inte skymma våren, inte skymma glädjen. Sara och jag med tända ljus under Earth hour, ungarna och jag på väg till Jensens böfhus. Samtal, matlagning och promenader.