Allt som vanligt igen.

Son och jag i Rostock. En hamnstad nära en flods mynning i ett hav. Som Göteborg, som Gdansk, som Szczecin. Men med sin historia och nutid. Alla före detta DDR-städer är liksom som i ett avsnitt av ursäkta röran - vi bygger om. I snart 20 år har man byggt om. Och det är glas och glänsande stenar och alla varumärken, som om man vill säga: kommunismen är död, ryssarna utköpta, vi har det bra, det är inte tvåtakt och grått längre. Och sonen vill veta: om kommunismen, om kejsardömet om sjöfart och om Euro och cent. Om propllrarna på fs mecklenburg-Vorpommern. Min tyska funkar och människor är trevliga och ler. Tysk mat är fet och god. Det finns parker och lekplatser och jag älskar min sons bruna ögon, han är så lik och så olik mig, så känslig, så tvärsäker, så trosviss och tvivlande. Han läser narnia och jag Sigge Eklund. Vi provar parfym på färjan och ser lite på mastodontfilmen Titanic (stor ironi att visa den) med en klingande tysktalande Leo. Det är lycka. Sen landar vi mjukt på kajen i trelleborg och då är allt som vanligt igen.