Såg filmen. Sofia Ledarp är bra för jag blir asförbannad på henne. Jag måste trots djupet av min feministiska övertygelse bekänna det. Jag borde se henne som ett offer, men jag blir förbannad.
Det är ju det här som em alltid säger, om att det inte går att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Och det jag säger om att det fan inte lönar sig att vara snäll.
Man ska vara snäll för att man ska, men det lönar sig inte.
På slutet säger Rolf Lassgård att han inte längre vet vad kärleken är.
Tell me about it. Mitt liv är såklart inte samma drama, livet är ju ingen film.
Men jag ser det om och om igen, kvinnor som väljer eller "väljer" partners vilkas beteende dom hela tiden behöver förklara bort, tjejer som uttrycker förståelse för puckon som begränsar, kontrollerar och kanske till och med slår. Jag brukar vara den som lyssnar, den som står för det goda, trots att jag inte varit någon Jesus i mina relationer. Man blir trött, det blir man. Man lyssnar, frågar snällt och får skit tillbaka eller bortförklaringar.
Jag måste hålla mig borta från dom där och träffa kloka vanliga människor.
Jag orkar inte vara trött.
Saknar barnen. Och em.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar