31 augusti 2007

Upp till kamp

Ligger och lyssnar på Ring kulturfredag.
Skulle gå och äta middag med partivänner, men salt och brygga är över min plånboksnivå. Radikala kämpar ska fan inte gå på flashiga ställen i västra hamnen.
Det är lika töntigt som när övre medelklassungar klär ut sig till radikaler.
På måndag börjar Peter Birros serie Upp till kamp och jag tänker på kampen eller Kampen.
Nu är det allvar på ett helt annat sätt än då.
Man får lov att äta gott, men radikaler ska leva som man lär.
Vi ska leva vår kamp i stort och smått.
På jobbet, hemma, i kärlekslivet, överallt.
Vi ska göra vår grej överallt.
Det behövs.

30 augusti 2007

Interkulturell.

Vi pratar om begreppet interkulturell och jag säger att det inte får innebära värderelativism. En liten tjej på Rosengård ska ha samma rättigheter, som vilken annan unge som helst.
Vissa saker ska man stå för, no matter what.
Och på kvällen pratar chefen Turid om genusperspektiv och jag ser att hon menar det hon säger. men i bildspelet från den ena förskolans föräldrasamverkan ser jag bara kvinnor.
Nu kollar jag på treans nya kontaktannonsprogram.
De ensamma mammorna säger att de vill ha en vanlig kille.
Fy fan, så trist.
Så monokulturellt.

Vad är frihet?

Satt hela dagen högt uppe i ett fult hus och försökte strukturera livet på förskolan. Vi ska dra åt samma håll, ni vet. I hela området ska vi arbeta med temat frihet.
Det är så abstrakt att jag blir lite trött.
Inte ett begrepp som jag vanligtvis tar i min mun, heller.
Jag har lite svårt för det och det blir rent omöjligt att få ner på barnens nivå.
Betalar räkningar och det gör mig fattigare än på länge.
Men jag klarar mig, såklart, det gör jag alltid.
Den som är satt i skuld är inte fri, eller hur var det?

29 augusti 2007

Minstebror önskar sig.

Efter något dygns turbulens med exet är minstebror och mellanbror här och vi sitter och äter fattiga riddare framför TV:n.

"Är det nåt du önskar dig hit till hemmet, minstebror?", frågar jag.
"Nä, vi har det ganska bra, tycker jag, fast, jo, några nya rosor, kanske!"

Nya rosor ska det bli.

28 augusti 2007

Klarar mig nog.

Jag behöver inte din hjälp.
Vi är alla ofullkomliga och gör våra misstag i livet.
Du kan tagga ner.
Skaffa dig ett liv, liksom.

Hål i huvudet.

Skånetrafikens avgifter höjs från årsskiftet, kan man läsa här.
Gösta Ahlberg, trafikdirektören; säger att det beror på investeringar, på ökat resande och att det är nödvändigt.
Snälla ni, behandla oss inte som idioter!
Det är ju inte så att avgifterna i sjukvården höjs, trots investeringar och fler patienter.
Det finns inget sånt samband alls.
Och, fegon i den politiska ledningen: skicka inte fram en ljugande tjänsteman, utan säg som det är istället: vi tycker att höga avgifter i kollektivtrafiken är bättre än höjd skatt. Vi tycker inte att minskat buller, klimatfrågan eller överskridandet av gränsvärdena avseende NO2 är lika viktigt som ökat privat konsumtionssutrymme.
Ärlighet varar längst.
Höjda avgifter i skånetrafiken är hål i huvudet.

27 augusti 2007

Väldigt elak.

Förresten, är man väldigt elak om man hävdar att sjukamp/tiokamp är lite av friidrottens svar på skidskytte?

Kanderade jordnötter och halalost

"Nej, min pappa är död", svarar jag.
"Har du dödat honom?", undrar den kurdiske pojken.
Det är också en världsbild att ha.
Människor mördas, så är det, men måste en fyraåring veta det?

Man skulle kunna skriva att Rosengård är en annan värld.
På ett sätt är det ju det.
Men, tammefan, det är en del av Malmö.
Och i Malmö omfattas alla av de mänskliga rättigheterna, eller hur?
Skolsyster på Värner Rydénskolan rapporterar i SDS att hederskulturen är väldigt existerande och mer omfattande än hon hade trott.
Den sociala kontrollen är allerstädes närvararande, värre än i en småländsk bonnahåla.
Och töserna kläs i slöja och kontrolleras.
Det är förjävligt och inget som kan ursäktas med strukturell rasism.
Det är "kultur" och förbannad jävla religon.
Men mest av allt patriarkat. Of course.
Egentligen är det konstigt att inte kd har högre siffror på Rosengård.
Jag jobbar med det i min skala där jag är.
Lagom ambitiöst.
Ifrågasätter varför det ska vara lika många flickor som pojkar i grupperna.
Spelar fotboll med tjejerna och uppmuntrar killarna att korsa gränser i rollekarna.
Är människa, typ.

På jobbet äter de flesta barn fläskfri kost.
Några äter dock vegetariskt, eftersom deras föräldrar menar att köttet ska vara halalslaktat och det ställer vi inte upp på. När jag lägger upp halalbarnens ost på samma påläggsfat som den skivade kalkonen blir jag tillrättavisad. Det är inte att respektera deras tro, säger min kollega.
Deras?

På vägen hem handlar jag jeans och hatar triangelns köpcentrum.
Ska läsa handlingar och äta kanderade jordnötter.
Lyssna på GAIS-Gefle (med aset Bapupa, måtte fanskapet få dobbar djupt in i låret)

26 augusti 2007

Vanlig söndag.

Jag drömde om en person som jag gillar, men knappt träffat i natt.
Drömmar dröjer sig kvar och jag tackar min lyckliga stjärna att det var en glad dröm.
Sen ringde puckoexet och sa något till mellanbror som gjorde honom orolig.
Tillbaka till verkligheten, änna då va.
Det är ett hot mot hennes föräldraskap och makt att barnen faktiskt har det bra hos mig och att vi hittar på saker och gör det vi känner för. I dag vill vi gå till sagolekplatsen, men vädret är oangenämt så vi får se.
Nu kollar dom på Tintin, medan äldstebror muttrar över att hans internetanslutning krånglar.
Kind of vanlig söndag idag.

25 augusti 2007

Stäng alla religiösa friskolor.

Jag måste skriva nåt om det här.
Dan innan min yngste började på den etniskt blandade skolan, så startade plymothbröderna sin skola i det mörka Småland.
Och på fullt allvar berättar dom om att man ska lära ut att gud skapade jorden på en vecka och att mannen är kvinnans överhuvud och lite sånt där.
Och det är okej, tycker somliga politiker.
Redan nu undervisas det i svenska skolor om djinner och djävlar och om att allt som är roligt är syndigt, om att det är rätt att tvinga på kvinnor slöja och att det är syndigt att ha sex med någon av sitt eget kön.
Stäng skiten.

Father of a son.

Eller tre för att vara noga.
Och en dotter.
En satt på mina axlar och en stod och dansade framför mig.
Den tredje är i ett hus nånstans och dottern i jävla 08-land.
När Ola ropar: "Hej, Malmö, hej hemstad" till oss 20 000 på torget, så är vi en del av det där som kallas kärlek.
Och en del av kampen, för det är en kamp.
Tolerans mot inskränkthet, glädje mot leda, mångfald mot enfald.
Jag är hemma i mängden och saker hör ihop, så när Ark spelar lite av botten is nådd, är det bara logiskt. Jag är den farsa jag vill vara, på den plats jag vill vara, där man får vara den man vill vara, därför att alla får plats här. Och vi är galna nog att förbli sunda.

23 augusti 2007

Skymtar för en stund

Hon den gravida föräras Uno Svenningssons "Skymtar för en stund", för att det är den ultimata vänta barn-låten.
Jo, "Alive and kicking", passar också på den där listan.
Minns.
Jag promenerade från gränskontrollen vid Taba och hela vägen in till Eilat och det röda havet var väldigt blått. Man kunde se Jordanien på andra sidan viken och en skugga av Saudi långt långt borta. Hundratals mil därifrån fanns en stor liten unge med bruna ögon och ljust hår.
Han föddes till skilsmässobarn, till outcast, till v/v-unge, till delad vårdnad är dubbel kärlek.
Det gillar inte Svenska dagbladets insnöade skribenter.
Hoppas ingen tror på snömoset.
Vi är ju några som vet att kärleken till ett litet barn, eller ett stort, inte är beroende av biologi eller familjeformer. Vet. Säkert.
Oavsett vad svd "hört" om att kärnfamiljen är naturlig och biologisk. Skulle det vara så är det en genförändring som gått jävligt snabbt. Mindre än hundra år. Världsrekord, typ.
Barn har små hjärtan som slår.
Barn föds alltid älskade.
Mot barn har du inget försvar.
Oavsett alla andra omständigheter.

22 augusti 2007

Jag kan aldrig hitta mig själv.

Inte du heller. Eller dig själv.
The real you finns inte, man är sina handlingar.
Alla timmar som tillbringas med att sitta på sin kammare och försöka räkna ut vad man borde är lönlösa, det bara genom att pröva sina vingar man kan lära sig att flyga.
Man når aldrig självinsikt, för den finns inte.
Det är som sagt handlingen som räknas. inte vad man egentligen menade eller tyckte.
Det är aldrig menat så och ödet är aldrig något annat än det man skapar.
Allt klarar jag inte av, men jag klara alltid av att försöka.
Och det finns bara än person jag kn ändra på.
Mig själv.

Timbuk

Timbuk och tjugotusen pers på Stortorget.
Östblocket kom in och några snygga rappare.
Kärlek och politik.
A och J kommer fram och uttrycker saknad.
Pur lycka.
Livet, liksom.

21 augusti 2007

Äldstebror utanför hirarkierna

Och äldstebror börjar gymnasiet.
Gymnasiet i Malmö är något av borgeliga skolpolitikers våta dröm.
Massor av friskolor och en tydlig herarki mellan skolorna. Men oasen i detta idiotiska system är sonens skola; Heleneholm.
Här går alla möjliga sorters ungar och det är inga korkade high school-ideal som odlas.
Han valde barn- och fritidsprogrammet, för han har ett sätt med mindre barn som är alldeles underbart och hans leende och glädje smittar som ingen annans.
Men hans stora uppgift är att lära sig stå ut med att sitta still länge och intressera sig för allt skoltråk. Det blir nog bra på sitt eget sätt. Han går sin väg utanför herarkierna.

Minstebror är stor.

Samma program även denna gång.
Rektorn Elsa läste sagan om när Alfons skulle börja skolan och en och en ropades sexåringarna fram och gick iväg med sina lärare.
Inget öga var torrt.
Nån unge påpekade att Alfons faktiskt är sju år och inte sex i boken, men det hyssjades ner.
Nu är sexårsstarten ett faktum i Sverige.
Som tur är kallas i alla fall förskoleklassen på vår skola för just förskoleklass och inte "nollan" eller "sexårs" och rektorn beskrev det som ett sätt att vänja sig vid skolan.
Det känns bra.
Och minstebror vill ha läxor, medan hans föräldrar tycker att läxor är förlegat skit (något är vi överens om, i alla fall).
Men mycket är bra på Österportskolan, blandningen, skolan är precis så blandad som Malmös centrum (ännu) är och barnen får träffa både fattiga, rika, vita, svarta, kristna, muslimer, judar, ateister...apropå en aktuell debatt.
Ikväll: Timbuktu på Stortorget!

20 augusti 2007

Familjefundamentalister är lite sorglustiga.
När det gäller att införa vårdnadsbidrag så kan man indignerat prata om valfrihet och att "familjer" är olika, men sen är det ju inte så mycket bevänt med respekten för olikheter. När det kommer till samkönade par eller fler vuxna än två. Eller färre.
Med darr på stämman kan man hävda att ett barn behöver både en mamma och en pappa.
Men när man frågar om det då inte vore lämpligt att varje vårdnadshavare fick egna föräldradagar att ta ut, så är det inte så noga med det längre.
Kolla denna killen. Läs hans sorgliga text.
Inte ens hans eget parti tycker att han har rätt.
Ser han inte lite smygbögig ut ;)

Fler barn eller sterilisering?

Läser i sydsvenskan att få män steriliserar sig.
Trots att det är så enkelt, görs 75% av ingreppen på kvinnor.
Det moraliseras såklart över det en del och jag känner att jag behöver försvara mig.
Jag kan hitta argument för att sterilisera mig, men jag vill hålla hoppet om fler barn uppe.
I våras var det en realitet och en plan.
Känslan av att det kunde hända igen var obetalbar.
Att få gå Kungsgatans allé ner och ta en fika på Element eller en dricka på möllan en solig dag med en liten unge i sällskap är obetalbar.
Nu blev jag förvisso bortvald eller snarare bortlottad.
Men jag tänker lite vidare.
Kanske lär jag känna en kompis eller ett tjejpar som gärna skulle se mig som biopappa nån gång i framtiden. Det kan jag tänka mig, inte som donator, utan som medverkade förälder.
Jag vill dra barnvagn igen.
Tanken gör mig glad.

19 augusti 2007

När duellen är över.

Jag cyklar hela vägen ut till Limhamn på hondjursexets gamla cykel; cyklar och sjunger som jag alltid gör. It´s been seven hours and fifteen days och så lite Gasolin: Wili var på trip i Herstedvester wowowow cirka sytten dager på blip blip.
Cykeln är skranglig men den funkar.
Och min lille Materazzi gör vad han kan, men lintottarna från dom fina kvarteren är större och fan vet om dom inte är fler också.
Exet plågar med sin präktighet men jag står ut.
Glass, kram och hem till tvätt och smutsiga golv.
Jag är inte särskilt hemkär.
Jag gillar min lägenhet men den spelar mig ingen större roll.
Tak över huvudet och nära till allt spelar roll.
Läser i DN på nätet att vi i stan såklart slösar mindre med CO2 än några andra.
Och ju mer i stan man bor, desto mindre slösar man.
Vilse på Värnhem är en politisk handling för ett långsiktidgt hållbart samhälle.
Men jag kunde lika gärna bott på möllan eller i Kirseberg.
Ändå saknar jag mitt lantställe och skogsdoft, får jag medge.
Liten hydda med parabol och kaffebryggare skulle vara ett utmärkt komplement.
Men att bo där med bilberoende och rasse/hetero/högernormer, nej tack.
Så illa vill jag inte mina barn.
Men gärna en tvättmaskin i lägenheten.

Tvåsiffriga rassesvin

Oj, SD når 11,5 procent i Malmöområdet, säger SIFO.
Det är sorgligt, men inte så konstigt, kanske.
Lågutbildade vita män: Ronny, Sonny och Conny, som aldrig varit på Rosengård och bara någon gång på Möllan känner inte igen sin stad, säger dom.
Kan man inte ett skit om historia, så tror man att allt helt plötsligt blivit så annorlunda.
Men stan har ju alltid förändrats och om vi snackar med rasseröstarna kan vi nog förklara hur det hänger ihop. Annars får vi nöja oss med att 88,5 inte skulle rösta på rassarna i Malmöområdet. Det går bra nu, kompis det går bra nu.
Idag; fotboll med mellanbrorsan på Limhamns IP, tvätt, städning, Rigmor Gustafsson och Laleh.

18 augusti 2007

Hata hösten.

Festivalen.
Och allt det där som är bra med att bo bland folk, massor av folk.
Doft av brända mandlar och ljud, rörelser och varma kramar.
Det lindrar som fan, du.
Hösten är inte min tid.
Jag gillar fulla kalendrar och aktiviteter, men när kylan börjar komma måste jag hålla nåt hårt i handen för att kunna leva.
Två höstar i rad har jag krossats av att verkligheten är så jävla verklig.
Nu gäller det.
Marit Bergman ikväll.
Om jag orkar.
Annars ska jag äta godis och planera min motståndskamp.
Hösten får jag acceptera, men inte att ha det skit.

17 augusti 2007

Bloggar på arbetstid.

Solen går upp över Rosengård och jag bloggar på arbetstid, minsann.
Snart kommer ungarna inströmmandes.
Koftan får ligga.
Ett givande möte med resten av de grönas förtroendevalda i stan och efterföljande kaffe och passiv rökning hemma hos ett visst djur gjorde susen.
Att ha ett jobb som inte bara är uppenbart meningsfullt, utan också roligt, hjälper till.
Jag drar vidare, dårå.
För övrigt ansder jag att alla religiösa friskolor/förskolor ska stängas och att partiet ska byta namn även officiellt.

16 augusti 2007

Offerkoftan är nära.

Jag varnar er, nu ligger den nära.
Exet strular och strular och beter sig i sedvanlig dålig ordning som om hon hade ensam vårdnad. Det centrala är att hon vägrar sluta ett avtal som reglerar våra mellanhavanden, utan föredrar ad hoc-lösningar på varje enskild punkt. Således fick jag betala med en hel helg när jag ville byta en dag i juni och hux flux kan hon via barnen meddela nya ordningar som jag bara har att följa. Barnen är hennes skickebud. Att komma överens i familjerätten är det blankt nej till. SMS och telefonsamtal lämnas obesvarade. barnen förförs om vilka jag träffar och vad vi gjort oc hur vi prioriterar och inget duger i hennes ögon

På söndag spelar mellanbror fotboll på Limhamns idrottsplats. Senast jag var där var det lördag i slutet av maj och det var just den lördagen då min värld och mina drömmar, planer och förhoppningar grusades. jag stod där vid sidan av planen och plågades av den som bara någon dag innan förklarat att framtiden var vår och gemensam.
Det värsta man kan göra mot mig är att svika. Och ett större svek än så finns inte. Det är på punkt efter punkt i min bok. Jag märker att jag hela tiden återvänder dit och det sitter som fastlimmat i min skalle; jag lämnades ensam, bortvald, deprimerad.
Gjort är gjort, tänker jag, men varför duger jag inte?

Jag ska försöka dissa offerkoftan. Men lätt är det inte.

15 augusti 2007

Tårar över Värnhem.

Hela himlen uppnar sig och jag drar ner luvan på min röda regnjacka och låter regnet piska och smeka mitt ansikte.
Det känns skönt.
Hösten är här och vägen från Rosengård och in till Värmhem är tom på folk.
Det är allvar nu, handlingsplaner och inskolningar och ett ex som använder barnet som skickebud.
Hon har en stöttepelare och jag står ensam.
Det märks, hon har den segervisses kaxighet.
Den politiska säsongen ska strax börja med presidiemöten och studiebesök.
Men jag vet var vi kan mötas, jag vet var vi kan skriva vår bok.

13 augusti 2007

Sommar och jobb

Susanna Alakoskis sommar i P1 är lika bra som hennes bok Svinalängorna. Och jag lär mig nya saker, tex att området där jag bodde som liten kallas för Boskapsgården av polisen, för alla miljonområden har andra informella namn vid sidan av stadsplanerarnas ofrivilligt ironiska.
Kön och klass är grejen, såklart i Susannas program.
Åh, socialister har ofta klockrena analyser, men deras alternativ gör sällan saker bättre, tyvärr. Det var sossarna som byggde miljonområdena och jämfört med motsvarande områden i Ryssland eller Östtyskland ser Hammarkullen och Tensta ut som parker.
Miljonområdet jag jobbar i ligger liksom mitt i stan.
Jag lär mig namnen på ungarna snabbt och sätter mig in i problematik och möjligheter. Arbetslaget måste jobba ihop sig, för tillsammans är vi starkare än var och en för sig.
Samtidigt som individen inte är oväsentlig.
Frågan är varför kollegorna tycker att det är så bra med en man i arbetslaget.
Vad ska jag göra som inte en kvinna kan?
Är mitt kön viktigare än min klassakgrund?
eller finns det nåt unikt Anderskt som kan vara värt nåt?

12 augusti 2007

Nalle-krucifix och saknad.

Minstebror fick en såg i fredags, glömde jag visst att berätta.
Det är väl varje sexårings rätt att få snickra, tycker ni inte?
Men när han gjorde ett krucifix av två bräder och sen ville fästa sin nalle där med handbojor (ja, jag vet vad ni tänker, men det är en del av hans cowboyutstyrsel), så sa jag faktiskt nej.
Han och mellanbror skrattade gott åt saken, men jag fick så klart behärska mig.

Det är det verkliga livet, livet med barnen.
Om sen inte exets bläckfisklika armar slingrade sig in och ständigt störde oss, skulle bilden vara närmast perfekt.
Jo, nu hör jag min anonyme "vän" skaka på huvudet och kanske förbereda nån dräpande kommentar på sitt prettospråk, men det ändå så.
Hon förpestar vår tillvaro, oavsett vad du än säger.
Hon förnekar oss samvoro och lugn och trots att du tycker att JAG är så avskyvärd, så tar jag mig rätten att nämna det i min egen blogg.
Ungarna är ens avbilder, men ändå sina egna individer.
När mellanbrors ögon blir blanka mot slutet av den sorgliga norska filmen, så kan jag se in i dom och veta hur det står till.
Sådär som man kan när man är två av samma sort.
Åh, saknad och jävla ensamhet.

Reach out and touch me.

Marcus skriver att hans blogg inte är en blogg om la familia Schulmans är det. Jag är böjd att hålla med. Schulmanfrun önskar i en bloggpost livet ur små barn och mannen och svågern skriver trams och skvaller. Läste i en tidning att deras mamma är så stolt. Jag hade gjort mina barn arvlösa om dom skrev såna saker. Jag gillar politiska och personliga bloggare. Folk med skrivförmåga som vårdar sin talang, som delar med sig av nåt väsentligt. Som har nåt att säga mig. som vågar visa sig sårbara och svaga. Sån bloggare vill jag vara.Jag lämnar ut mig själv. Så gärna så. Kritiserar alliansen, mina ex och folk som i mina ögon beter sig illa. Men självironi och självkritik kommer först. Och störst av allt är kärleken.

Impulsiv lördag

Vi skulle bara gå en runda i stan. Kungsgatan ner, en sväng in på Triangeln och kanske en fika på Mocca eller en falafel på ettan, ja, ni vet.
Men vad fan, vi gick på bio.
Disneys senaste dög bra, det var ju för övrigt den enda barnfilmen på hela Filmstaden.
Middag på Greekway sen, fetapaj till mig och spett till barnen.
Solsensommar med turister och trampbåtar i den gröna kanalen.
Malmö är så tight, så nära och som gjort för en impulsiv människa som jag.
Man kan så lätt gå en annan väg en den man först tänkt.
Och på netto finns rättvisemärkt honung och kaffe till extrapris.
Men jag vill leva i Europa, handla och spara med riktiga europeiska pengar.
Jag förblir en renegat i denna världen. Kanske är det just det som är så frustrerande för somliga. Jag är mer Ragnar Borgedahl än Mikael Wiehe, för det är så re e mellan blad å gres och tar mig friheten att tycka vad jag vill bortom normer och krav.
Jag sitter i timmar i telefon, fast det finns ett berg av disk i hon.
När vi sover till halv elva, så säger exet att det finns en dag i morgon också.
Just det, säger jag, i morgon.
Nu är det nu.

11 augusti 2007

Alkoholen, en olycklig kärlek.

Min relation till alkohol var som en olycklig kärlek.
Åh, smärtor och ångest försvann och jag blev den jag ville bli.
Fort gick det också.
Otroligt fort.
Det var en pakt med djävulen själv.
Men vänner, kollegor och andra i min väg har sett baksidan.
Alkoholen älskade inte mig tillbaka.
Boozen krävde plats, tid och pengar.
Klockan ett natten till den 26 maj, var det obönhörligen över.
Jag vaknade på en parkbänk och bestämde mig; aldrig mer, inte djupare ner.
Jag såg bilden av farfar och berättelsen om en olycklig mans öde på en helt annan plats.
Jag såg min grannnes fårade ansikte och kände stanken av spyor stan runt.
Hela nästa dygn skymdes min sikt av bakfylla och katastrofernas katastrof, men på måndagen tog jag tag i det tillsammans med M, som jag står i evig skuld till sedan dess.
Ju mer jag rullar ut minnena från förr, desto tydligare ser jag mina genvägar, min förnekelse och i skam hur mycket jag var beredd att offra för att få känna mig fri för en stund.
ser mig sovande på toaletten på Lobo, kravlandes på Masthuggstorget vinglande på cykel genom Pildammsparken, ser mig raglandes längs gator i Göteborg, Malmö, Köpenhamn, Trollhättan och Örebro. Ser misslyckade samtal, samlag, krossade relationer, illusioner och det ständiga uppvaknandet dagen efter till en värld lite gråare än dittills.
Jag knackar mig i huvudet och inser att jag tagit ett av mina livs viktigaste steg.
Nu möter jag livets makter vapenlös.

10 augusti 2007

Slöish

Ångest är fanemig min arvedel ibland.
Min ork att ta itu med saker här hemma är nere på minus och jag fattar inte varför.
Och trots att ungarna har kul, känner jag mig slöish som inte AKTIVERAR dom.
Jag ska spinna idag.
Det kommer att gå lite halvknackigt.
Barnen har beställt spagetti och köttfärssås till middag.
Längtar efter inre lugn och kan inte låta bli att sakna.

Alliansens tuffa strider.

Alliansen väljer sina strider med omsorg.
Efter att Irak och Afghanistan förklarats vara länder som man inte har anledning att fly från och förmögenhetsskatten och fastighetsskatten avskaffats kommer nu turen till de utbrända.
Latoxar är vad de är. Låt dom svälta eller gå på soc.
Att ta från fattiga och ge till rika är så fel som något kan bli.

09 augusti 2007

Små gröna män.

Alltså, denna stan.
Det kan vara en härlig bakgård på andra sidan Nobelvägen och två manliga vänner, två av de få. Samtal om kärlek och politik, för det är ju det livet handlar om, eller hur?
Och bekantas bekanta och partiskvaller.
Vi är en märklig trio; vår lycka växlar.
Vi ger varandra handfasta råd och jag blev ännu en gång uppmanad att ta mig an det stora skönlitterära projektet.
God mat, ramlösa till mig och öl till dom.
Hamburgare till medföljande minstebror.

Kortare hår..?

I hear you.
Det var en förkrossande seger.
Men pollen var bara rådgivande, haha, så jag gör ändå som jag vill.
Minns äldstebror långa hår. En dag kom han hem från skola/fritids och ville absolut klippa sig. Något hade hänt under dagen, som fick honom att inte vilja vara långhårig mer.
Killars utseenden följer ofta en ganska fyrkantig mall och ve den som ser ut som en tjej, värre förnedring finns väl inte.
Men igår på Beijers parks lekplats var mångfalden så uppenbar.
En drömmare, en faktavetare och en äventyrsman. Och olika hårlängder.
Mångfalden regerar, eller borde i alla fall göra det.

Välfärd

Nä, jag vill helst inte se sambandet mellan att en viss moderat riksdagsledamot inte får ha hästar, därför att han vansköter dem (bland annat fanns det döda fåglar i hästarnas dricksvatten) och att samme snubbe röstade för en nedläggning av djurskyddsmyndigheten. Min grundhållning är att politik inte är något man håller på med för egen vinning.
När alliansen drev igenom en nedläggning av djurskyddet, så handlade det nog om PRINCIPER. Jag tyckte att det var alldeles underbart att vi hade en myndighet som drev på för att hästar ska ha det bra och inte stå ensamma, utan ha sällskap. Sånt som tuffa borgare hånar.
Att kunna bry sig om mer än det nödvändigate är välfärd.

08 augusti 2007

"Konstig" - uppföljaren

Fick lite förtydliganden om konstigheten. Att jag prioriterar som jag gör, att jag försvarar Christiania och annat utanför normen, gör att jag förtjänar epitetet.
Då känns det lite lugnare.
Det där är ju helt sant.
Jag försöker hålla på mina principer och sticker ut hakan, så deppsjäl och sketen barnapssare jag är. Min blogg innehåller inget Schulmanskvaller eller klichéer eller modetrams.
Och auktoriteter gäspar jag mest åt.
Min respekt får man förtjäna.
Att jag delvis då och då kan se mig som mer medveten än somliga andra får jag bekräftat på badet och så hamnar jag väl en bit ifrån den människosyn jag skulle vilja ha.
Jag har lätt för att se ner på alla överviktiga Sonnys och deras fruar och flickvänner och barnen Kevin och Liam. Det är skitfult med tribaler och det är inte ett spår coolt att inte veta ett skit om samhället man lever i, eller fostra in sina ungar i stenhårda könsroller.
Jag ser mig som en bättre förälder som diskuterar, reflekterar och lär mina barn att upptäcka världen och livet. Ursäkta, men så är det. Så ser jag det.
Är det jag som är konstig eller dom?
You tell me.
Eller skit i det, jag tänker inte ändra mig.

C-delen i sydsvenskan idag (Tack, Karolina).

De senaste dagarna har situationen att många som bor och betalar skatt i kranskommunerna arbetar i Malmö uppmärksammats. Diskussionen om detta och Malmös framtida expension är viktig, med hamnar snett om den fokuserar på var kommungränserna går. Låt oss istället titta på vilka faktiska kostnader situationen skapar och hur dessa fördelas. En effekt av allt fler bor i en bit utanför och arbetar i Malmö är en ökande pendling med bil. Detta skapar en rad problem. Värdefull mark används till breda vägar och parkeringsplatser vilket utgör ett hinder för förtätning av staden. Trängsel orsakar olyckor och dåligt framkomlighet för bussarna. Dålig luft tär på både människor, träd och byggnader. Barnen som bor i innerstaden är särskilt utsatta. Kostnaderna för detta landar till största delen på Malmö stad och alla oss som bor här.
Att nyttjande av en begränsad resurs ska kosta pengar är en av marknadsekonomins grundpelare. Att det är gratis att köra i en tät stad med utrymmesbrist är ologiskt och skapar en skevhet i fördelning resurser och kostnader. Idag är det inte den som tar plats och skitar ner som betalar. Det finns ett enkelt sätt att få dem som bor i andra kommuner och bilpendlar in till Malmö att vara med att dela de kostnader de orsakar: miljöavgifter för infart med bil. Stockholm är ett bra föredöme som i dagarna inför permanenta trängselavgifter. Utifrån deras erfarenheter kan vi skapa en modell specialsydd för Malmös situation. Om intäkterna från miljöavgiften används för att förbättra kollektivtrafiken och till att skapa mer grönytor för att kompensera utsläppen till luften skulle det får den en tydlig fördelningspolitisk effekt för kostnader som inte täcks av den kommunala skatteutjämningen.
Att få en fungerade region med sammanhållen arbetsmarknad kräver stora inventeringar i hållbar infrastruktur, främst spår, och vi måste påbörja ta diskussionen om hur det ska finansieras. Miljöavgifter i Malmö vore ett steg på vägen.

Cornelis skulle fyllt sjuttio och jag tar mig en funderare.

Drömde i natt att jag och barnen träffade några nederländare på stranden och jag fick tillfälle att använda mina taffliga kunskaper i deras språk.
Sen visar det sig att de kunde en utmärkt svenska.
När jag vaknat läser jag att vår främste blattepoet skulle fyllt 70 idag.
Åsa Linderborg skriver det som behövs om Cornelis död.
I Husby i Stockholm bor en tjej som redan i maj samma år som Cornelis dog fick Felicia som andranamn. Sandemoses och senare Wreeswijks Felicia är en självständig egensinnig tjej. Det önskade jag min nyfödda.
Cornelis kallade sig "gästarbetare och Sverigevän", lite ironiskt.
För honom var det ingen merit i sig att ha ett annat modersmål än svenska.
Om han vetat att det fanns folk som hade blattighet som affärsidé och till och med strök namnet "Beskow", för att få heta det blattekorrekta "Rojas" skulle han garvat.
Det är så jävla dumt.

07 augusti 2007

"Konstig"

Hellre lättsårad än iskall, tänker jag, när den där kommentaren att jag är konstigast av alla hon känner, biter sig fast.
Om det vore hemlige kommentatorn som skrev så, så skulle jag förstås inte reagerat alls, men nu var det en som jag betraktade som min vän, som skrev härliga ord efter att vi träffats, som ville komma och hälsa på mig i höst, som till och med sa att jag är vacker.
Det har inte många sagt.
Och, nej, det handlade inte det minsta om kärlek eller förälskelse.
Så länge jag kan minnas har jag fört en inre kamp mellan anpassning och utanförskap.
En sosse och en grön rebell fajtas i mig.
Jag vill både bli accepterad och sedd som en motståndsman.
Pratet om att strunta i vad andra tycker har alltid känts ihåligt.
Jag skriker och viskar i mina älskades och mina vänners öron:
"Svik mig inte...gör mig inte ont...stanna i mitt liv".

Sugar baby love.

Det är ett sånt väder som gör att det suger lite i restarmen. Ray Charles sjunger att han inte kan sluta att älska dig, men det kan man såklart. Tiden läker inte bara, den nöter ner och suddar ut. Vägen från gamla stan och upp till Hradcany kallas för kröningsvägen, fast det står ingenstans, det får man veta. Precis som Pisserenden i Köpenhamn inte finns utsatt på kartan. Jag vet att jag ännu en gång ska stå där uppe och känna frihetens vindar och se Vltava sega sig fram, höra ljudet av kaffekokare, ölpumpar och röda spårvagnar som skramlar fram över gator och torg. Ray Charles såg vi på bomässan för så längesen. För en gångs skull var där trångt och minstebror skrek i sin vagn och vi fick återvända hem. Om två veckor börjar han skolan. Stadion i kväll. Skånederdy. Sugar baby love.

06 augusti 2007

Little Willie John

Ungarna går ut på gården med laddade vattengevär och jag tar en stund med Peter LeMarc och yoghurt. Barn ska inte stå i centrum, utan vara en del av helheten. Längtar till Christiania, Prag och Göteborg, men ska hem till en vän ikväll med barnen. Man får glädja sig åt det man har och inte sakna och längta så förbannat.

05 augusti 2007

Say it loud, I´m green and I´m proud!

Kolla här!

Marcus och Sofia

Birro (dy) tar emot Dan Anderssonpriset och jag lyssnar på Sofia Karlsson, när hon sjunger.
Snart stormar mina ungar in och för deras skull har jag fixat och donat här hemma.
Min kärleks källa, mitt livs mål, väg och mening.
Att gå rakt fram, ta smärtorna som dom kommer, leva, överleva och kämpa.
Orka ställa de stora frågorna.
Oavsett hur konstig man än verkar i andras ögon.
Tack Marcus och Sofia för att ni finns.

Tillbaka till träskor

Läser i sydis att träskon är på väg tillbaka. Var dom nånsin borta?
På min första moraliskt försvarbara träff med mina små barns mamma (första gången vi hånglade...eller nja..eh, skitsamma) bar jag träskor. Svarta. Det var ett tydligt statement av den rebell jag redan då var. Klä upp sig suger. Lägga pengar på dyra skor och kläder är att slänga sin lön i sjön. Kläder köper man på myrorna eller på rea. Om det inte är en "Bevar Christiania"-hoodie, för den betalar man gärna extra för. Eller GAIS-souvenirer. Visst överdriver jag. Men inte mycket. De enda skor som får kosta är springskor. Pengar utöver nödvändiga utgifter spendras på kafébesök och annan njutning. Resor, såklart.
Så tillbaka till träskor. Sån är jag.

04 augusti 2007

Bassem byter åsikt

Vulgoliberalerna jublar för att centerpartisten Bassem Nasr bytt åsikt i frågan om sexköpslagen. Men Bassem är något av en politisk vandringsman. Han har under sitt politiska liv hunnit kalla sig både moderat och miljöpartist innan han landade i Malmöcentern, där han gjorde en snabb karriär (inte så svårt, kanske). Nu tycker han att kvinnors kroppar är som vilken vaa som helst som kan köpas och säljas (eller "hyras ut") på den fria marknaden. Men förtvivla inte. Två saker kan vara värda att tänka på. Dels är centern i malmö närmast utplånat och dels har Bassem bytt åsikt förr. Om nu någon bryr sig.

Monas sommar.

Minst tre gånger nämnde Mona Sahlin namnet på den stadsdel där jag jobbar i sitt Sommar i P1. Min jobbstadsdel är nån slags symbol och inte ett område med levande barn i den politiska verkligheten. För övrigt tror jag att Monas manus skrevs av nån pressekreterare, så själlöst korrekt var det. Men trots detta - hellre Mona än Fredrik.
Som fan, du

Hellre patetisk än känslokall.

Joni Mitchell håller med mig när jag säger detta; hellre patetisk än känslokall.
Och den som har problem med det kan ju läsa nån coool blogg istället, det finns massor av såna.
Sånt här är det du får hos mig, en salig blandning av högtravande och lågvatten.
Denna lördag vankas yoghurt med honung och självvald ensamhet. Film och böcker.
Telefonsamtal och msn.
Det blir bra.

03 augusti 2007

No hay quien culpar

När man sagt och förlåtit allt det där som man skulle finns ingen anledning att anklaga mer.
Alla inblandade gjorde nog så gott de kunde.
Men känslan av att vara älskad gör en förblindad.
Gladare än ABBA-låtar en solig sjuttiotalsdag.

02 augusti 2007

glennofobi.

Ingen tror vare sig att Hysén är särskilt smart eller radikalast.
Det är det som är själva poängen.
Medelklassradikalerna fattar inte hur stort det är när en snubbe som han snackar på pride.
Å andra sidan lär mainstreamandet avskaffa pride på sikt.
Men att hacka på Glenn är bara tramsigt.

01 augusti 2007

Grattis Stockholm.

Trängselskatten är tillbaka!
Malmö nästa?

proggchefen

Och min nya chef heter Turid, minsann.
Då kan det inte vara helt kasst.

Landet vi föddes i.

Landet vi bor i, är landet som du och jag föddes i.
Finns ingen anledning att tillägga något i det ärendet.
Och på Hårds väg är parabolerna riktade mot Mekka och Sarajevo och svensktalande människor med svensktalande föräldrar är sådana som har ett ärende, som ockupationssoldater i ett motsträvigt Irak, eller missonärer i det svarta Afrika.
Monika och jag drar ut bilder på pappor med barn som vi ska sätta upp på en tavla.
Jobbet har börjat.