Hela himlen uppnar sig och jag drar ner luvan på min röda regnjacka och låter regnet piska och smeka mitt ansikte.
Det känns skönt.
Hösten är här och vägen från Rosengård och in till Värmhem är tom på folk.
Det är allvar nu, handlingsplaner och inskolningar och ett ex som använder barnet som skickebud.
Hon har en stöttepelare och jag står ensam.
Det märks, hon har den segervisses kaxighet.
Den politiska säsongen ska strax börja med presidiemöten och studiebesök.
Men jag vet var vi kan mötas, jag vet var vi kan skriva vår bok.
5 kommentarer:
Du är inte alls ensam...
Jag tänker mig att vi gör det i en stuga i nån djup skog. :)
k: Inte? Så bra!
em. Inte min ursprungsplan, men du skulle nog fan kunna övertala mig. Är inte alltid nödbedd.
Ni är väldigt gulliga ni!
...eller kanske på Rialto
Skicka en kommentar