Hellre lättsårad än iskall, tänker jag, när den där kommentaren att jag är konstigast av alla hon känner, biter sig fast.
Om det vore hemlige kommentatorn som skrev så, så skulle jag förstås inte reagerat alls, men nu var det en som jag betraktade som min vän, som skrev härliga ord efter att vi träffats, som ville komma och hälsa på mig i höst, som till och med sa att jag är vacker.
Det har inte många sagt.
Och, nej, det handlade inte det minsta om kärlek eller förälskelse.
Så länge jag kan minnas har jag fört en inre kamp mellan anpassning och utanförskap.
En sosse och en grön rebell fajtas i mig.
Jag vill både bli accepterad och sedd som en motståndsman.
Pratet om att strunta i vad andra tycker har alltid känts ihåligt.
Jag skriker och viskar i mina älskades och mina vänners öron:
"Svik mig inte...gör mig inte ont...stanna i mitt liv".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar