Nalle-krucifix och saknad.

Minstebror fick en såg i fredags, glömde jag visst att berätta.
Det är väl varje sexårings rätt att få snickra, tycker ni inte?
Men när han gjorde ett krucifix av två bräder och sen ville fästa sin nalle där med handbojor (ja, jag vet vad ni tänker, men det är en del av hans cowboyutstyrsel), så sa jag faktiskt nej.
Han och mellanbror skrattade gott åt saken, men jag fick så klart behärska mig.

Det är det verkliga livet, livet med barnen.
Om sen inte exets bläckfisklika armar slingrade sig in och ständigt störde oss, skulle bilden vara närmast perfekt.
Jo, nu hör jag min anonyme "vän" skaka på huvudet och kanske förbereda nån dräpande kommentar på sitt prettospråk, men det ändå så.
Hon förpestar vår tillvaro, oavsett vad du än säger.
Hon förnekar oss samvoro och lugn och trots att du tycker att JAG är så avskyvärd, så tar jag mig rätten att nämna det i min egen blogg.
Ungarna är ens avbilder, men ändå sina egna individer.
När mellanbrors ögon blir blanka mot slutet av den sorgliga norska filmen, så kan jag se in i dom och veta hur det står till.
Sådär som man kan när man är två av samma sort.
Åh, saknad och jävla ensamhet.