Aldrig glömma

Från gårdagens utflykt blir det inga skojiga oneliners eller snygga instas. Det skulle kännas som att trampa på 1, 1-1, 5 miljoner lik. Några bilder tar jag för all del, men det blir för eget bruk, för att friska upp minnet om det behövs. Men trampar på lik är just vad vi bokstavligen gör vid läger två när man går rakt upp från platsen där godsvagnarnas dörrar slets upp och människorna slängdes ut och delades upp i dem som omedelbart skulle dö och dem som fick leva ett tag till. Vi trampar på lik och blir ombedda att vara tysta, men de japanska turisternas kameror dokumenterar allt och folk småpratar i grupper. Tioåringen frågar om allt hon ser och jag minns en annan tioåring som besökte samma plats i en annan tid och fyllde sitt huvud med världsbilder och övertygelser som ännu 39 år senare sitter kvar. Vi föds som rasister, säger Magne Raundalen, men några av oss blir vuxna, andra inte och ingen är helt vaccinerad mot att bli bödlar eller offer. Om fem dagar åker vi vidare till Ungern, där en parlamentsledamot för regeringspartiet bara härom dagen uttalade sig antisemitiskt. Bara några år innan min barndomsbesök här hade den kommunistiska regimen häri Polen uppifrån initierat en kampanj mot "sionister" som drev ut de flesta av de få judar som överlevt förintelsen. Det går aldrig att sluta att vara vaksam. Vi får aldrig tro att antisemitismen är helt besegrad.
Ändå är det märkligt grönt och fridfullt här på den jävligaste plats historien sett skapas. Det surrar av sommar och vi går och går och lovar att aldrig mer och aldrig glömma. Så går vi därifrån och tar bussen bort igen, till den lilla stadens centrum.  Nere vid stationen säljs kebab av en ung man i bandana med hampablad på. Mitt emot kebabstället står det på stationshusets vägg med stora bokstäver: OSWIECIM. Vi åker bort igen, men lovar: aldrig glömma.