Ikaros

Eftersom allt i barnens värld inte är hunky dory år 2013 så romantiseras det fagra sjuttiotalet. Men lita på en medelålders vit man. Det allra mesta i barns tillvaro var sämre förr. Det är ingen tillfällighet att Björn Afzelius skrev den där låten om hur han är utelämnad till sina föräldrars godtycke och det är ingen tillfällighet att Jonas Gardell ofta återkommer till hur utsatt han varpå skolgårdarna. Men några av er längtar alltså tillbaka till den tiden då homosexualitet var en sjukdom och det var lagligt att slå sina barn. Fader förlåt dem, ty de veta icke vad de göra. Ja, jag tjatar om den här saken, trots att inte heller jag tycker att historien har tagit slut. Ta det som ett löfte från en som blev vald sist, från en som blev mobbad för sin dialekt, för sin allmänna kaxighet, från en som inte heller rymdes bland alla OK-tankande, limpmackeätande, pageklippta normativa sjuttiotalsmänniskor. Vi som bjöds på vin av våra föräldrar för att lära oss att dricka (jodå, det lärde jag mig), vi som fick rökrutor på skolgårdarna och vi vilkas mammor var dåliga kvinnor och billiga slampor om de lämnade hemmet eller mannen för att han söp eller slog. Man skulle kämpa, man skulle hålla ihop. Ta det som ett löfte: jag ska påminna om att det inte var bättre förr. Att så skilda krafter som SD och V längtar tillbaka är godis för en gammal cyniker. Att det samhälle de drömmer om liknar livet i unkna inavlade byar i mörkaste Småland eller de mest patriarkala delarna av miljonprogramstadsdelarna är i bästa fall grov humor och i sämsta fall något att gråta åt. När det blir till politiska program och förslag gör det mig orolig. För när jag tänker tillbaka på min barndom ser jag skräckbilder tydligast av allt. Det var inte mina föräldrars fel. Jag växte upp i sämre samhälle.