Syrien drar i mig

Mellansonen kommer in till stan från landet och vi går och äter indiskt. Han föredrar stan framför skogen, han är femton och intresserad av film och politik mer  skogssniglar och hallon. I ett fönster i huset mittemot hänger en banderoll om att kvinnokamp är klasskamp. Sonen fnyser nåt om att ung vänster är hippies. Det är ingen komplimang. Det är härligt att sonen är här, även om han drar i morgon igen, men det som drar i mitt hjärta idag är annars Syrien. Det är kanske fånigt att älta. Vad kan jag göra, liksom?
I Syrien har jag inte varit, inte som jag ser det, om nu inte Golan ska ses som som en rättmätig del av Assads sönderfallande skräckregimente. EU vill ju det, men golaniterna själva är nog glada att få leva fritt i ett demokratiskt land. Jag minns hur jag stod där uppe på höjden och såg ut över en grön linje som såg mycket fridfull ut. En grupp polska FN-soldater kom gående och långt borta såg man livs levande syrier i en liten by. Det var trettio grader varmt och en vind smekte vackert över den täta grönskan. Nu säger min radio att flyktingkatastrofen kommer att överträffa den på Balkan för 20 år sedan och Assad sägs använda kemiska stridsmedel mot sina fiender. Är det 20/30 eller 40 tusen döda? Jag vet inte, siffrorna haglar och det kanske inte är så viktigt med exakta siffror. Viktigt är att bilda opinion och påverka. Viktigt är att.göra det som måste för att Assad ska falla och kriget ta slut. Viktigt är att vi öppnar våra gränser och välkomnar dem som söker sig hit.