Ställer mig i duschen och tvättar mina fötter. Jag har en liten grej för fötter (helt asexuellt får jag förtydliga till publikens besvikelse) och jag förstår varför Jesus fötter ideligen skulle tvättas. Fötter är.sköna att röra vid och blöta ner. Rent krasst blir man dessutom helt skitig när man går stan runt i sandaler. Det man vinner i icke-svett förlorar man i damm. Budapest är helt bländande vacker i sommarsolen hur som helst. Som en langos med gräddfil, lök och nån röd goja ovanpå. Som ljudet av vackra gula spårvagnar länhs en bred boulevard och skramlet av kaffekoppar som bärs ut i disken på Cafe New York och Donaus livgivande ström under alla sköna broar som håller ihop stans prefix och suffix. Men här ute där vi bor, en bit från stadion, under järnvägsbron, förbi platsen där en bil brann igår är det mera som ett Östeuropa jag känner igen från förr. Det är kass service och hål i gatan och vägar och hus som aldrig byggdes färdigt. Det är lite tufft, liksom. Och när kommer in till Oktagon så har polisen spärrat av och lyser med sin närvaro som aldrig förr, eller jo, men inte på länge. Pridetåget ska förbi och nazister ska demonstrera eller handgripligen ingripa mot undermänniskorna. Det har ju onekligen hänt förr i den här stan, men bastanta konstaplar verkar just idag skydda det goda. Så är det inte jämnt. Vi kommer aldrig undan historia och politik och det vill vi nog inte heller. Vi åker upp till Fiskarbationen och ser ut över stan. En snygg operettkuliss byggd som ren dekoration. Bastionen alltså. Stan lever för fullt. En amerikansk turist ropar lovely, lovely och jag tar en klunk Pepsi twist och nickar instämmande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar