Make your own kind of music

Åldrandet sprider sina tentakler i mig någonstans mellan Bunkeflostrand och Hyllie. Jag är trött och runkeepern är vänlig nog att själv stänga av sig; det finns sanningar den inte vill se i vitögat och analyser den vill bespara mig. Ja, jag blir äldre och det blir inga fler personliga rekord på mina löprundor. Men jag struntar så innerligt i det där. Jag gör min egen sorts musik även om ingen lyssnar, som Mama Cass sjöng för många år sedan. Åtminstone försöker jag, men det är svårare än man kan tro. Man vill ju så gärna vara omtyckt och lyckad och framröstad och framkryssad och det kan göra att man svänger sig med andras ord och värderingar för att de går hem bättre. Men jag slutade dricka och jag slutade att ställa mig in. Jag darrar av rädsla, men jag försöker att sjunga min egen sång. Så fast nära och kära säger att jag inte borde och trots att jag i bästa fall möts med tystnad i mitt eget läger, så fortsätter jag att prata om antisemitism och varför Israel behövs och hur hela jävla vänstern hycklar när man silar mygg hos mellanösterns enda demokrati men tiger om regimer som släpar misstänka pro-sionister med motorcykel längs gatorna eller bekämpar gerillan med kemiska stridsmedel. Jag har ju inte evigt liv jag heller, det jag vill göra, det får jag göra nu. Mina löpturer, långsammare för varje år, gör ändå mina ben starka och mitt huvud klarare. Jag går igenom tankar och och beslutsförslag poppar upp och förkastas eller sänts på vänt. Meter efter meter av asfalt läggs bakom mig här i Malmö, precis som den gjort i andra städer och skogar jag haft lyckan att besöka. Det slår mig att jag kanske aldrig mer kommer att stå uppe på Olivberget med Dylans "Neigbourhood Bully" i lurarna och blicka ner över den vackra muromgärdade gamla staden. Troligen vill inte mina barn resa dit med mig, de har sina egna vägar att gå. När jag springer in i Holma blir jag lite orolig att någon ska reagera på min JERUSALEM MARATHON-tröja, men inget händer. En BMW rullar förbi med några grabbar i och en hårt blonderad kvinna rastar sin pitbull eller amstaff eller vad det nu är. I höjd med stadionkyrkan börjar jag gå. Ingen musik hörs, bara vinden och trafikbullret från Ärtholmsvägen.