Ode till tvåstatslösningen

Så var det detta med tvåstatslösningen. En följare på Twitter ropar ut att jag är emot palestiniernas rätt till sin huvudstad och mot hela iden med två stater, för att jag inte ser något bra i att en frontlinje på nytt skär igenom Jerusalem. Jag fattar inte hur dom tänker. Israels barriär på västbanken avskyr man, men en mur tvårs igenom en stad skulle vara okej. Och visst går det. Det går i Nicosia och det gick i Berlin. Och alltså även i Jerusalem under de olyckliga åren mellan 1949 och 1967. Nu försöker John Kerry på president Obamas uppdrag skaka liv i förhandlingarna melan Israel och den snällare av de palestinska regimerna. Det är lätt att fatta varför. Den amerikanske president som lyckats skapa de säkra och erkända gränser för Israel som FN:s resolution 242 talar om, skulle skapa ett äreminne över sig större än någon tidigare president i modern tid. Nixons öppning mot Kina drunknade i Watergate, Johnsons avskaffande av segregationen dog i Vietnam och Carters fred mellan Israel och Egypten försvann i gisslandramat i Teheran. Obama har chansen. Vi får väl se hur det går. I debatten i Europa läggs skulden för den bristande freden nästan odelat på Israel i allmänhet och på bosättningspolitiken i synnerhet. Det anses allmänt att Israel bör betrakta de omtvistade områdena som man erövrade från Egypten och Jordanien i försvarskriget i juni 1967 som en palestinsk stat redan innan ett fredsavtal slutits. Således ska inga judar beredas tillfälle att bo öster om 1949 års vapenstilleståndslinje, inte ens i närheten av Klagomuren, inte ens i det Hebron som hade en judisk närvaro i tusentals år innan de brutalt drevs bort av pogromer och krig. Inte på några villkor. Barnet slängs ut med badvattnet. Allt är svart och vitt (att sen EU fattar beslut som innebär att Golan ska lämnas över till familjen Assad är det en rejäl skämskudde på). Ytterst få israeler längtar efter att skicka sina söner och döttrar som värnpliktiga till checkpoints i Nablus eller på terroristjakt i gränderna i Hebron. Man vet bara alltför väl vad det kan göra med människor och frågan om vilka som blir offer och förövare i krig och frågan om till vilket pris man segrar, är saker israelerna brottas med varje dag. I en demokrati diskuterar man och reflekterar. Också därvidlag skiljer sig Israel från sina grannar. Men tanken på att Hamas skulle styra över Klagomuren och kunna sitta med Knesset inom skotthåll skrämmer många ännu mer än risken att få sina barn hemsända i bodybags. På hyfsat goda grunder tror israeler att stora delar av det palestinska ledarskapet bara skulle se ett israeliskt uttåg från Västbanken som en delseger på vägen mot ett totalt utplånande av Israel. Att det skulle bli som när man lämnade Gaza och södra Libanon, då missilerna började regna in som tack för tillbakadragandet. Ja, en tvåstatsläsning vore fin. Men det är långt dit. Det första förslaget kom redan på trettiotalet och FN beslutade 1947 om en delningsplan för området, vilket ingen på den arabiska sidan accepterade. Någon palestinsk stat bildades aldrig, istället odlades nakbamyten och myten om det palestinska landet som skulle befrias, trots att det aldrig existerat någon palestinsk stat. Frågan om hur freden ska komma att se ut har stötts och blötts, men aldrig kommit i mål. Förmodligen måste tilliten byggas underifrån innan de stora ledarna kan skaka hand på Vita husets gräsmatta. Samarbete och handel är grundstenar i detta och naturligtvis ökade rörelsemöjligheter. Och jag tror det kan hända. På Västbanken har antalet checkpoints minskat dramatiskt och utvecklingen går långsamt fredligt framåt, trots allt ni läst i tidningen. Bönderna i Gaza vill inget hellre än att sälja sina grödor på den israeliska marknaden, trots att de styrs av antisemitiska Hamas. Därför är det också rimligt att Israel lättar än mer på restriktionerna och låter handeln underminera extremismen. Jag hyllar tvåstatslösningen, men skyr förenklingar och demoniseringar. Inte ens det hamasstyrda Gaza ska bojottas, trots terrorn. Fred sluter du med dina fiender, inte med dina vänner sa Yitzhak Rabin. Det gäller än.