28 februari 2011

Carry that weight

På min iPod har jag samtliga Beatles inspelade låtar och ibland sätter jag spelaren på random. Den här ledsna morgonen kommer Carry that weight först, som om Apple kunde läsa mina tankar. Det är en morgon som utstrålar grå tristess och torghandlarna på Möllan huttra när de lastar upp tomater och äpplen i den nollgradiga kylan. Jag cyklar österut, inåt landet, Rosengårdsstråket. Och det är Olof Palmes dödsdag, 25-årsdagen av våldtäkten mot den svenska oskulden. Om Palme har jag skrivit här, här och här. Han kommer liksom upp på agendan lite då och då och särskilt nu när det gått 25 år sedan han dog. Jag tycker han kan få ligga där i sin grav och vila. Ibland kan man ju ta fram något av de där bländande talen han höll och sätta det i motsats till dagens överspinnade helgarderade kader av politiker. Men rent allmänt var Palmes tid en jävligt mycket tråkigare tid än vår. Men det var billigare att bo och musiken var bättre (fast den finns ju kvar).
Och Palme gillade vi inte, inte vi radikala element och inte heller dom till höger. Vi tyckte att han sålde vapen och socialismens själ och högern såg honom som klassförrädare. Men allt det där är historia och snart är han bortglömd han också. Vi blev gröna och urbana och har en värld att förändra och räkningar att betala.
När jag cyklar förbi Zlatan court väljer den kaliforniska spelaren Let it be. Lika så bra det.

26 februari 2011

Love, reign over me

Det är en lördag med kaffe i hand. En lördag när vi städat, handlat på torget och på Lidl och trots att vi bor på farliga Möllan i farliga Malmö, så har vi det ganska bra. Jag tänker att jag ska ge fan i diskussionen om integration kontra assimilering. Det är som om jag inte riktigt fattar vad dom talar om. Jag går direkt på det jag tycker istället. När kollegor på bästa arbetstid sitter och pratar om hur en pappa till sonens vuxna och myndiga flickvän måste godkänna förhållandet och när man i barngrupp kan tänka sig att prata om att homosexualitet inte är tillåtet för muslimer, oavsett vad Sveriges lagar säger, så är man inne på den stig som med tiden kan leda till Katrineholm. Det är därför jag är så tjatig om det där med att fostra starka individer som kan stå emot grupptryck och det är därför jag tycker att det är så viktigt att i varje läge ta diskussionen. Och hoppets stjärna lyser. Genusombuden i mitt delområde har tryckt upp en artikel i Sydsvenskan som handlar om Malin, som jag bloggat om tidigare; Malin som inte ens vill avslöja sitt barns biologiska kön. Istället för att inte göra ett skit och sen förfasas när det gått överstyr, ska vi mödosamt och oglamoröst peta och slita varje dag, tills det blir en självklarhet att kärleken inte bryr sig om några som helst gränser.

23 februari 2011

Rosengård profilerar sig (och jag tar mig för pannan)

IT och entreprenörskap ska vi syssla med i mitt delområde, läser jag i tidningen. Örtagårdens skolor och förskolor ska sprudla av kreativitet, kan man förstå. Kanske är det närheten till Staël von Holsteins väg, som ska inspirera, ingen vet. Själv skulle jag såklart vilja jobba med genus- och miljöfrågor, att man ska få lov att vara den man är oavsett vilket kön man fötts i och att ta hand om världen runt omkring. Sen vill jag vidga barnens vyer, genom att ta dom till olika ställen i stan och låta dom se annat än det som finns hemmavid. Ungefär som vi (trots motstånd) försöker göra i mitt arbetslag. Men IT och entreprenörskap ska det vara, det är inte ens ironi. Med en verklighet där mammor efter tio år i Sverige inte ens kan säga de mest grundläggande fraserna på majoritetspråket i landet där de är medborgare och där könsrollerna sitter gjutna som bly är det sånt snillena i ledningen kommer fram till. Det är inte fel att ha ambitioner med sin verksamhet, men all förändring värd namnet växer underifrån. En ledning med mod och insikt fångar upp idéer inom organisationen, istället för att gå på konferenser och snacka fancy talk med andra HM-finklädda gratisätare. Det är i såna lägen jag har lust att bli chef och göra just så. Lyssna inåt, alltså, inte äta gratis. Men jag har inte de rätta meriterna, ty jag är politiker i de gröna. Och dessutom tror jag inte att jag vill. Gå privat är såklart ett alternativ, men några såna udda fåglar syns inte i miljonprogrammen om man inte räknar koranskolorna och det gör man verkligen inte. Så här är jag och ska lära barnen programmera och söka starta eget-bidrag. Det blir en rejäl utmaning.

21 februari 2011

Störst av allt är tröttheten

Livet är inte en fest, livet är vardag. Man går upp tidigt på morgonen, dricker sitt kaffe, schasar eventuellt iväg sina barn, sätter sig själv på cykeln och åker till jobbet. sen kommer man hem, lagar mat (handlar först om man inte redan gjort det och det har man inte) och sen är det kväll. Så går dagarna, måndag tisdag, onsdag, februari, 2011. Vi lever i ett sammanhang där vi har tid att fundera på om livet är meningsfullt. Vi jagar inte efter mat och skydd, inte många av oss i alla fall, men fan vet om tryggheten gör oss så glada. Kanske blir vi mest otacksamma och krävande. Jag vet verkligen inte. Det är ett falskt krav från oss gröna att få lov att downshifta, att ta det lite lugnare och samtidigt minska slöseriet av de ändliga resurserna. Det låter helt perfa tills man fattar att välfärden ska finansieras och att rätt många inte kan välja mellan Paris eller Aten. Det går inte ihop. Hur som helst skulle jag vilja ha mer tid att bara ligga så här, i sängen bredvid min Sara och se hennes bruna ögon följa raderna i en bra bok. Men sen ska man ju förändra världen och drömmer om att få resa till New York igen. Det stora och det lilla och allt här och nu. Ja tack. Sen får gärna någon köpa min lägenhet på Ehrensvärdsgatan och betala ut mina förlorade arbetsförtjänster för oktober, november och december.

19 februari 2011

Sonen på RÅM

Han svarar i mobilen ombord på tåget och, jodå, han kom med och dom är ett gäng och jag behöver inte oroa mig. Såklart. Sonen vill vara ifred från föräldrar på sitt första RÅM och jag låter honom. Det är 25-årsjubileum för vårt ungdomsförbund och dags att välja nya språkrör efter fina Maria Ferm och Jakop Dalunde och jag tror GU-arna gör bra val även denna gång. GU verkar ha öppnat sig bredare under de senaste åren. Förbundets väg har varit en smula krokig under årens lopp och ibland har man varit snubblande nära att dras in i sekterismens fällor, men det har alltid blivit bra till slut. Nu kan en kille som mellanbror, som gillar Coca-cola och burgers, känna sig lika välkommen som en hängiven vegan. Så har det kanske inte alltid varit.
Två gånger har jag suttit ordförande på GU-kongresser. Den ena gången var när förbundet antog en ganska vanlig organisation, efter att i nåt år haft en närmast syndikalistisk röra med motsvarande handlingsförlamning och den andra gången avvisade man kraftigt tanken på att utarbeta ett eget program. Partiets program är vårt, sa man och jag och Maria Wetterstrand klubbade igenom beslut efter beslut framme vid podiet. Det första beslutet var nödvändigt, men det andra var mindre klokt. Jag tror att partiets ideologiska utveckling hade blivit bättre med ett ungdomsförbund som pådrivare och ifrågasättare. Men det är inte min sak.

Att sonen engagerar sig politiskt är kanske inte så otippat, trots allt. Både exet och jag har haft uppdrag och han var bara några veckor när man var på sin första kongress i Västerås. Om hans politiska engagemang blir samma långdistanslopp som mitt vet ingen. Kanske varar det bara en kort stund, kanske behöver han bryta sig loss från sina föräldrar och markera sitt eget.

18 februari 2011

Christiania förlorade och vi med.

Idag är jag helt förbannad för att det finns ett land som heter danmark, som har en statsminister som ser ut som en försäljare av begagnade bilar och som verkligen gör livet surt för alla som inte gillar pilsner, leverpastejmackor och heter andra saker än Jens eller Kim eller så. Ja, jag vet att det är högsta domstolen som dömt fristaden till döden, men utan den reaktionära skitregeringen hade det aldrig hänt. Ty i staden där Christiania ligger, Köpenhamn, gillar folk att det finns en fristad, ett alternativt ställe, en kvarleva och en utopi för folk som vill sköta sitt eget. Men i Danmark betyder liberal inte frihetlig, utan fyrkantig och tråkig. Fy fan. Om CA försvinner blir vi alla lite fattigare. Om alla ska leva som jag gör blir världen väldigt tråkig.


DN

16 februari 2011

Öppna gränsbommarna!

Om man har ett jobb som mitt och desutom bloggar om livet och kärleken och så, så hamnar man ju lätt i det att man skulle vilja dra upp ett antal människoöden för att exempelvis visa hur sinnesjukt inhuman svensk migrationspolitik kan vara när den är som sämst. Men nu får jag ju inte det, om jag inte är helt säker på att det jag skriver gagnar den jag skriver om. Om jag nu ska följa lagen och det ska jag.
Av (bortplockade) kommentarer att döma efter inlägg här, finns det några läsare där ute som på fullt allvar tror att jag är deras kompis i nån slags kamp mot rätten att migrera eller rätten att tro på det ena eller andra. Här kommer försäkringen om att så inte är fallet. Den gröne grinige säger tvärtom: riv alla gränsbommar och låt folk flytta hit och dit bäst dom vill. Här kunde jag nu då argumenterat med exempel ur verkligheten på hur vansinnigt de hårda tagen mot folk som vill bo här slår; hur rättslösa och hjälplösa små barn och importerade fruar kan vara bara för att det finns något som heter TUT och PUT och så där. Och den som känner att Malmö eller Sverige blivit fullt av konstiga typer, kan ju själva dra nånstans, så blir det ju en idiot mindre i alla fall.

15 februari 2011

What´s love got to do with it?

Allt, vågar jag påstå. För även om kärleken allena inte räcker, så spelar ingenting någon roll utan den. Man kan bråka och ha sex med nästan vem som helst, men det är bara i ett kärleksförhållande som man kan försonas och försoning är nog det viktigaste av allt. Du kan leva ett halvliv i ett förhållande utan kärlek, om konventionen så kräver. Jag ser exempel på det varje dag, om jag nu får lov att prata om den saken. Unkna könsroller och sånt som kallas kultur och ibland även religion. Det borde vara historia, vi borde ha evolverats bort från det, precis som vi slutade bo i grottor och jaga bufflar med trubbiga spjut. Det som är kärlek är så klart även politik, ty det privata är ju det. Politiska beslut om allas lika rätt till liv och självständighet är också rätten att älska vem man vill. Oavsett vad dom säger i Örebro eller Jönköping. Och i jämställdhetsberedningen, där jag nu sitter som representant för oss gröna ska jag verka för att Malmö ska få nattöppna förskolor och gynna föräldrar som delar lika. Allt för kärleken, den som ju har med allt att göra.

12 februari 2011

I am the city

Solen tittar in genom fönstret mot Bergsgatan och det är stillsamt en lördagsförmiddag, men tyst är det inte, för det är aldrig helt tyst här.
Min GU-son ville bo på Möllan och här bor vi nu mitt i allting. Igår morse vaknade jag i Ystad, på Saltan och det var förfärligt med all tystnad. Lite liv ska det vara. Ja, jag älskar livet och rörelsen här och alla idéer som föds i en stor stad. Alla möten och att styvdottern kan börja på teaterkurs ett kvarter bort och att vi kan köpa choklad fram till klockan elva på kvällen på al-Zaharaaa på andra sidan gatan. Gilar att Saras bil står och står och att bensinräkningen närmar sig noll.
I miljönämnden är vi överens om att Malmö ska bli en tät och blandad stad. Man ska inte behöva gå så långt och biltrafiken ska kunna reduceras. Ja, ni vet. Men byggföretagen vill bygga själlösa villamattor på åkrarna och fastighetskontoret kränga mark, så det är inte säkert att vi får som vi vill så enkelt. Småbarnsföräldrar blir itutade att det är bättre för barnen med stank från gödselhögar än den ljuva doften av indisk mat här i huset och jag lider med dom. Men det är lyckligtvis inte mitt problem. Igår när jag hämtat upp minstebror på hans skola berättade han om några hemlösa med alkoholproblem (hans ord) som brukade vara på skolgården på kvällarna. Han tyckte att det var helt okej. Förutom att jag imponeras över hans respektfulla formulering, så värmer det i hjärtat att han tycker att alla har en plats här. I stan.

09 februari 2011

Ska det vara så jävla kontroversiellt?

Jag skrev ett blogginlägg efter att ha läst i tidningen om att barnen på Rosengård (eller i alla fall 61 procent av dem) inte hade varma vinterjackor eller tillräckligt med mat på bordet, vilket är en uppenbar lögn. Jag skrev också att det folk som lever i utanförskap behöver inte är bidrag, utan verktyg att ta sig fram med. Jämställdhet, utbildning, bra förskola för barnen och så. Pepp och förväntningar. Men det som skulle kunna kallas god gammal arbetarrörelsemoral var tydligen värsta blåa smörjan. Mina partivänner formligen tävlar i att tycka synd om de arma barnen och nu fylls också spalter och bloggsidor med sorgliga historier om fattiga uppväxter. Och man betygar mig att alla dessa halvklädda hugriga barn faktiskt finns(dock inte där dom sägs finnas i allra högst omfattning, dårå, men överallt annars).

Naturligtvis får man ta avstamp i egna erfarenheter om man vill, men att generalisera utifrån dem är inte så klokt. Och visa mig gärna horderna av hungriga barn, om dom nu finns.

Men låt oss då ta saken ett snäpp vidare. Om vi leker med tanken att det faktiskt finns ett antal svältande trashankar till barn i vårt land och att en förvånande stor del av av landets politiska och intellektuella elit till för nåt år sen hörde dit, vad var det då som gjorde att alla ni tog er ur eländet och passerade mig på vägen och sen tog plats i medierna?

Jag har svårt att föreställa mig att det var socialbidrag, i alla fall. Kanske hade ni en idé om vad ni ville pyssla med, kanske hade ni ett jävlar anamma, kanske ville ni visa alla jävlar att ni kunde?

Förmodligen hade bra och gratis utbildning också ett finger med i spelet. Nykterhet och skötsamhet, om man nu får ta såna ord i sin mun.

Det som är sant för mig är oftast sant för andra. Ska det vara så jävla kontroversiellt?

07 februari 2011

Inga poäng på Petzell

Hur grinig och gammal jag än är och hur mycket jag än skyr rasisterna i SD, så flinar jag inte åt William Petzell, Sverigedemokraten, som väck på piller och fylla tydligen slog sönder sin flickväns lägenhet. Däremot kan man ju lugnt säga att med den syn på sprit och manlighet som frodas i det partiet, så var det väl bara en tidsfråga innan någon gjorde just så. SD är de banjospelande männens sista hemvist och ingen annanstans i det politiska Sverige skule man på fullt allvar välja fyllon till galjonsfigure eller sjunga nazisånger på en sunkig fyllefärja i partiets namn.
Men när det gäller Petzell själv kan jag inte skratta eller jaga politiska poäng. Tragiska människoöden finns i alla partier, även vårt och jag hoppas att Petzell både kommer ifrån idioterna i SD och sina vanor. Om han dessutom förtjänar en sejour på en krminalvårdsanstalt vet jag däremot inte. Det skulle nog hur som helst inte göra honom eller världen någon nytta.

06 februari 2011

"Barnen går före politiken"

Inför valet 2002 bestämde jag mig för att pausa kommunpolitiken och meddelade valberedningen att jag inte stod till förfogande för en tredje period som frontfigur i de gröna i Malmö. Så som vi gröna brukar. Sydsvenskan ringde och jag berättade om partiets rotationsprinciper och sa lite i förbigående att jag ju dessutom fått två barn sen 1994 och att det ju tar sin tid att vara förälder. Samma kväll kom en fotograf och plåtade och dagen efter var det en stor bild på mig, minstebror och mellanbror i tidningen. Därmed hade jag dels vunnit människors hjärtan genom att framstå som en god förälder och dessutom säkrat upp för en eventuell återkomst i politiken. "Barnen går före politiken", sa rubriken, som om det vore en nyhet.
Jag tänker på det där och på att mina fyra ungar varit på massor av politiska möten med mig, när jag läser om hur föräldraskap och graviditeter blivit argument för eller emot de två starkaste kandidaterna till partisekreterare i vårt parti. Jag tror inte att det är så lyckligt. Att det privata är politiskt betyder inte att det är rätt att dra föräldrakortet när man vill bli vald till något.
I sak tror jag att Helene kan bli vald trots sin graviditet och jag tror att vårt parti vare sig är bättre eller sämre än andra när det handlar om förväntningar på män och kvinnor, föräldraskap och positioner. Kombinationen barn, yrkesliv och politik är svår och man ska tänka sig för mer än en gång innan man tar tunga uppdrag när man har små barn. Vi kan önska att det vore annorlunda och vi ska jobba för att politiken välkomnar fler, den politiska världen är inte gjord för såna som oss, hur möjligt det än kan verka när allt är frid och fröjd och det lilla barnet ler mot två strålande föräldrar. Tids nog kommer hösten, tids nog kommer bråken och kampen om tiden och schemaläggningen.

03 februari 2011

Inte bara Israel längre.

Åh, mellanöstern; så nära och så långt borta. Jag minns hur jag under några år slukade alla böcker och artiklar jag kom över om regionen och de politiska konflikterna där. Flitens lampa lyste och jag lärde mig hjältar och förrädare.
Men när jag väl satte min fot rent fysiskt i området såg jag att människor där inte helt otippat var vanligt folk som jobbade, pussade sina barn och dansade (utom i Gaza, där det är förbjudet). Egypten är en förfärlig diktatur, det har vi vetat länge. Hela vägen från kung Farouk, via militärdiktatorn Nasser, Sadat (som trots det slöt fred med Israel) och nu Mubarak, så har en stark eller mindre stark man stått i spetsen för korrupta regimer. Ungefär så som det brukar se ut i Afrika och Mellanöstern. Den enda demokratin i området är Israel, det är svårt att ljuga bort ens för den mest förhärdade antisionist. Och nu fyller vänsterfolket nätet med ord om solidaritet med det egyptiska folket och krav på att Mubarak ska avgå. Det är bra, men lite sent. Men det gör mig hoppfull. Kanske kan detta leda till att förtrycket i alla andra arabstater synliggörs och bekämpas. Islamiststyret i Gaza, familjen al-Hashems Jordanien och Assad den andres Syrien. Vackra länder som doftar av kryddor och historia, men med ett förtryck som får talet om barnfattigdom i Sverige att se ut som ett avsnitt av Svenska Hollywoodfruar, utan jämförelser i övrigt. Demokrati och mänskliga rättigheter är fina grejer även för araber, om nu någon trodde annat.

02 februari 2011

Skämskudde på fattigdomsdebatten

Professor Tapio Salonen, som är en bildad man, antyder på fullt allvar i sydsvenskan idag att 61 procent av barnen i Rosengård inte kan få varma vinterjackor eller mat för dagen. Ursäkta, men jag känner inte igen mig det allra minsta och det borde jag göra efter att i snart fyra år jobbat nästan varje dag med dessa barn. De politiska partierna, bland annat med eget, kommer med förslag och artiklar så fulla av floskler ("låt barn vara barn", tex) att man vill ta fram skämskudden. Och som vanligt ställs krav på högre bidrag. Jag högaktar rädda barnen, men fattigdomsrapporten och den diskussion som följer av den hamnar lite snett. Det största felet är att familjerna framställs som viljelösa offer för cyniska politiker som vill dem illa. Ingenstans reflekteras det över att folk faktiskt skaffar barn på barn utan att ha någon försörjning ordnad. Har man fem barn och lever på soc, så blir den materiella standarden låg, den är ofrånkomligt. Även för heltidsarbetande med normalinkomster är det svårt att försörja fem ungar. Men det är väl att betrakta som val man gör i livet. Den grundläggande brist på jämställdhet som råder här i Rosengård (som på andra håll) kanske också borde tas med i analysen. Om mannen är försörjare och kvinnan hushållerska, så blir familjen mer sårbar, också det per automatik.
Men visst har ungarna vinterjackor, om föräldrarna väljer att köpa det och visst kan alla äta sig mätta. Det man behöver mest av allt i Rosengård är jämställdhet och verktyg att ta sig fram i livet. Inte fler bidrag utan mer jävlar anamma.

01 februari 2011

Vi i hushållet.

Alla talar vackert om olika sorters familjer. Till och med Göran Hägglund i min TV just nu, vilket är en nyhet. Men systemet hänger inte riktigt med, inte ens på radikala Möllan mitt i det rödgröna Malmö. Nu anmodas jag helt apropå och vid vite att lämna in mina inkomstuppgifter till debiteringsenheten för stadsdel Centrum. Jag är verkligen inte lycklig över att mina ekonomiska förehavanden valsar runt bland stadsdelens tjänstemän och ännu dummare blir det när man vet att saken gäller avgift för skolbarnomsorg, för ett barn som jag varken har vårdnad över eller måste försörja. Men nu är det ju så vackert att jag ingår i ett hushåll och till detta hushåll räknas alla vi som med- eller motvilligt skatteskrivits här. Flickebarnet ifråga, jag, Sara och ett barn till. Hade Ingvar Kamprad bott här, så skulle hans inkomst också räknats (fast han har ju bara folkpension). Däremot räknas inte något av mina barn, eftersom de av myndigheterna skatteskrivits i sitt andra hem. Sara och hennes ex blir alltså debiterade en högre fritidsavgift med min inkomst som grund, medan mitt ex debiteras en lägre avgift, eftersom det bara finns en vuxen i det hushållet. Koko, big time.