Ska det vara så jävla kontroversiellt?

Jag skrev ett blogginlägg efter att ha läst i tidningen om att barnen på Rosengård (eller i alla fall 61 procent av dem) inte hade varma vinterjackor eller tillräckligt med mat på bordet, vilket är en uppenbar lögn. Jag skrev också att det folk som lever i utanförskap behöver inte är bidrag, utan verktyg att ta sig fram med. Jämställdhet, utbildning, bra förskola för barnen och så. Pepp och förväntningar. Men det som skulle kunna kallas god gammal arbetarrörelsemoral var tydligen värsta blåa smörjan. Mina partivänner formligen tävlar i att tycka synd om de arma barnen och nu fylls också spalter och bloggsidor med sorgliga historier om fattiga uppväxter. Och man betygar mig att alla dessa halvklädda hugriga barn faktiskt finns(dock inte där dom sägs finnas i allra högst omfattning, dårå, men överallt annars).

Naturligtvis får man ta avstamp i egna erfarenheter om man vill, men att generalisera utifrån dem är inte så klokt. Och visa mig gärna horderna av hungriga barn, om dom nu finns.

Men låt oss då ta saken ett snäpp vidare. Om vi leker med tanken att det faktiskt finns ett antal svältande trashankar till barn i vårt land och att en förvånande stor del av av landets politiska och intellektuella elit till för nåt år sen hörde dit, vad var det då som gjorde att alla ni tog er ur eländet och passerade mig på vägen och sen tog plats i medierna?

Jag har svårt att föreställa mig att det var socialbidrag, i alla fall. Kanske hade ni en idé om vad ni ville pyssla med, kanske hade ni ett jävlar anamma, kanske ville ni visa alla jävlar att ni kunde?

Förmodligen hade bra och gratis utbildning också ett finger med i spelet. Nykterhet och skötsamhet, om man nu får ta såna ord i sin mun.

Det som är sant för mig är oftast sant för andra. Ska det vara så jävla kontroversiellt?