Love, reign over me

Det är en lördag med kaffe i hand. En lördag när vi städat, handlat på torget och på Lidl och trots att vi bor på farliga Möllan i farliga Malmö, så har vi det ganska bra. Jag tänker att jag ska ge fan i diskussionen om integration kontra assimilering. Det är som om jag inte riktigt fattar vad dom talar om. Jag går direkt på det jag tycker istället. När kollegor på bästa arbetstid sitter och pratar om hur en pappa till sonens vuxna och myndiga flickvän måste godkänna förhållandet och när man i barngrupp kan tänka sig att prata om att homosexualitet inte är tillåtet för muslimer, oavsett vad Sveriges lagar säger, så är man inne på den stig som med tiden kan leda till Katrineholm. Det är därför jag är så tjatig om det där med att fostra starka individer som kan stå emot grupptryck och det är därför jag tycker att det är så viktigt att i varje läge ta diskussionen. Och hoppets stjärna lyser. Genusombuden i mitt delområde har tryckt upp en artikel i Sydsvenskan som handlar om Malin, som jag bloggat om tidigare; Malin som inte ens vill avslöja sitt barns biologiska kön. Istället för att inte göra ett skit och sen förfasas när det gått överstyr, ska vi mödosamt och oglamoröst peta och slita varje dag, tills det blir en självklarhet att kärleken inte bryr sig om några som helst gränser.