Störst av allt är tröttheten

Livet är inte en fest, livet är vardag. Man går upp tidigt på morgonen, dricker sitt kaffe, schasar eventuellt iväg sina barn, sätter sig själv på cykeln och åker till jobbet. sen kommer man hem, lagar mat (handlar först om man inte redan gjort det och det har man inte) och sen är det kväll. Så går dagarna, måndag tisdag, onsdag, februari, 2011. Vi lever i ett sammanhang där vi har tid att fundera på om livet är meningsfullt. Vi jagar inte efter mat och skydd, inte många av oss i alla fall, men fan vet om tryggheten gör oss så glada. Kanske blir vi mest otacksamma och krävande. Jag vet verkligen inte. Det är ett falskt krav från oss gröna att få lov att downshifta, att ta det lite lugnare och samtidigt minska slöseriet av de ändliga resurserna. Det låter helt perfa tills man fattar att välfärden ska finansieras och att rätt många inte kan välja mellan Paris eller Aten. Det går inte ihop. Hur som helst skulle jag vilja ha mer tid att bara ligga så här, i sängen bredvid min Sara och se hennes bruna ögon följa raderna i en bra bok. Men sen ska man ju förändra världen och drömmer om att få resa till New York igen. Det stora och det lilla och allt här och nu. Ja tack. Sen får gärna någon köpa min lägenhet på Ehrensvärdsgatan och betala ut mina förlorade arbetsförtjänster för oktober, november och december.