På min iPod har jag samtliga Beatles inspelade låtar och ibland sätter jag spelaren på random. Den här ledsna morgonen kommer Carry that weight först, som om Apple kunde läsa mina tankar. Det är en morgon som utstrålar grå tristess och torghandlarna på Möllan huttra när de lastar upp tomater och äpplen i den nollgradiga kylan. Jag cyklar österut, inåt landet, Rosengårdsstråket. Och det är Olof Palmes dödsdag, 25-årsdagen av våldtäkten mot den svenska oskulden. Om Palme har jag skrivit här, här och här. Han kommer liksom upp på agendan lite då och då och särskilt nu när det gått 25 år sedan han dog. Jag tycker han kan få ligga där i sin grav och vila. Ibland kan man ju ta fram något av de där bländande talen han höll och sätta det i motsats till dagens överspinnade helgarderade kader av politiker. Men rent allmänt var Palmes tid en jävligt mycket tråkigare tid än vår. Men det var billigare att bo och musiken var bättre (fast den finns ju kvar).
Och Palme gillade vi inte, inte vi radikala element och inte heller dom till höger. Vi tyckte att han sålde vapen och socialismens själ och högern såg honom som klassförrädare. Men allt det där är historia och snart är han bortglömd han också. Vi blev gröna och urbana och har en värld att förändra och räkningar att betala.
När jag cyklar förbi Zlatan court väljer den kaliforniska spelaren Let it be. Lika så bra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar