31 augusti 2008

Inbox

Jag sitter och kollar på TV, äter glass och dicker nybryggt kaffe. Zoegas bojkottas, eftersom inga av deras två snällmärkta kaffesorter finns med i flerköpserbjudanden. S har rest, jag har sprungit och helgen är snart över.
Fick ett mail från en man som bär samma namn, som jag och som minns mig från uppväxten i den stad som jag här i bloggen kallar för skithålan. Han bor heller inte där längre. Han skriver att jag nog inte hade det så lätt och det är så sant. Jag var utanför de flesta sammanhang, vantrivdes och flydde så fort jag kunde. Jag ska svara och säga att jag minns honom väl. Han är bra, fast olikheterna oss emellan nog är slående för de flesta. Det finns andra som på ett ytligt plan kanske borde stå mig närmre, men som avvisar och föraktar mig, efter vad jag förstår. En sån person skrev häromsistens ett mail till mig, där jag kallades än det ena, än det andra. Jag är glad att beröra, glad att få folk att ta ställning. Hellre det än glömd.

Idag badade folk vid djuphavsbadet, i morgon kommer september och med den medlemsomröstningen om partiets europapolitik. Ni vet hur jag ser det; Jag vill såklart (för mig är det såklart) att man ska samarbeta där man kan samarbeta. Om oss gröna som vill ändra EU-politik kan man läsa här. Leta, och ni ska finna lilla mig, jämte storheter som Maria och vännen Anders. Och bästa Rasmus. Lari. Och andra.

Varje gång jag betalat räkningar och fått pengar över andas jag ut. Det är så varje månad nu, men jag ska minnas att det inte alltid varit så.

29 augusti 2008

Amen!

Jag minns valrörelsen 1994 när kd höll på att falla ur. Anders Åkesson och jag satt på valvakan och skrek "ut,ut,ut", men tyvärr, dom landade på 4,1 och blev kvar. Nu samarbetar samme Anders med kd i regionen för att hålla den riktige djävulen, i form av SD, borta. Och i det har han mitt fulla stöd. Ibland är inte politiken så vacker som man skulle vilja. Men det är på riks som starka religiösa och rassenassepartier kan göra mest skada. Därför är det ett evangelium att dagens opinonsmätning visar att bägge anakronistpartierna inte kommer att beredas plats i 2010 års riksdag. KD gick till val på ökade avgaser, cementerade könsroller och homofobi. Inget av detta har man på riktigt fått igenom i alliansregeringen, till och med de homofoba lagarna lär ändras. Men Hägglund sitter i sin fula kostym och ler som en tungomålstalande pastor, ovetandes om vad som hänt eller rättare sagt inte hänt. Religion är en privatsak, precis som frågan om vem man vill leva med och i vilken form. Och böner hejdar inga avgaser. Amen.

Om galningar

Andra i bloggosfären skriver om knäppskallar, mongon och galningar och totalt körda människor på ett mycket avslöjande sätt. För aldrig avslöjas din människosyn så fundamentalt som när du måste gå från teori till praktik. Med ett halvfyllt vinglas bland levande ljus är det lätt att vara duktig och tjusig, men det som betyder något är hur du bemöter din medmänniska på gatan eller på tåget, typ. När dom där sitter bredvid dig. En gång var det jag som var ledsen och knäpp. En gång var det jag som befann mig i nerförsbacken, på väg mot mot avgrunden, parkbänken och det totala utanförskapet. en av mina allra mest närstående är fortfarande där och har otroligt svårt att komma vidare. men hur eländigt hon än har det, så är hon värd tusen av dem som sår fascism och avsky med sitt uppblåsta förakt.

28 augusti 2008

Radio on.

Efter jobb med utflykt i hällregn och timmar och åter timmar med möten, först tekniska nämnden och sen på jobbet sjönk jag ner därhemma och knäppte på webbradion. P1. Det är P1 som gäller, eller ibland Din Gata. Aldrig lagomtrevlighetskanaler och program om ingenting. Jag hör program om skolan och Jan Björklund far med osanningar när han säger att den svenska skolan är nästintill värdelös. I matte är vi lite småkassa, men i engelska och läsförståelse är vi typ bäst. Och ungarnas trygghet är större här än någon annanstans. Det känns bra. Sen hör jag David Batras sommarprogram, som är en lång kärleksförklaring till Anna (Kinberg batra, rd-ledamot (m))och en berättelse om lyckan att få barn och sorgen att inte få det. Sinnesro, vi tror vi kan styra allt som händer, men det är lika bra att fatta att det inte går. David säger också att vi politiker inte drivs av annat än att vilja förändra. Ytterst få av oss söker pengar och positioner. Och så är det. Kändisskap och sånt finns det snabbare sätt att uppnå än att drunkna i handlingar. Vi politiker vill förändra. Det är bra, fast det ibland blir rätt fel (som med skolministern).

För övrigt vill jag se om filmen Radio on.

27 augusti 2008

Inte skyldig.

Jag har fått en del kommentarer om att jag inte borde skriva om exet och om orättvisor som drabbar mig själv. Men det vore ju lite konstigt om jag brydde mig om alla andra, men inte mig själv. Och så är det ju det där med att det privata är politiskt. Mitt ex har smutskastat mig inför myndigheter och gemensamma vänner. Hon har stulit tid av kärlek och umgänge som jag och mina småsöner kunde ha haft, tid som aldrig kommer tillbaka. Skadan kan inte repareras och jag har rätt att uttrycka sorg och frustration över det. Jag är inte skyldig henne någonting, faktiskt. Om mina småsöner någon gång skulle läsa detta, så skule dom läsa om en pappa som älskar dom och som skulle velat spendera mer tid med dom. Det gör mig inget. Och visst är det politik. Det motsatta scenariot - att en mamma skulle bli bestulen på så mycket tid med barnen - är ytterst osannolikt. Och fast jag vet att det kunde vara värre, kan saknaden ibland förmörka hela min tillvaro. Det finns ett rum här i lägenheten, med kaplastavar, lego, fotbollspel och minstebrors uppfinninsgrejer, som oftast står tomt, kallt och i väntan på lek och värme. Och oron över allt det som mitt ex kan tänkas hitta på finns ofta där som en tagg i mitt sinne. Jag är inte skyldig henne någonting.

Känsla av sammanhang.

Det är en period med många möten, jobb och däremellan får jag njuta av mina barn lite då och då. Det låter stressigt, kanske, men så här vill jag ha det. Delaktighet, sammanhang och att göra nytta och en skillnad för andra. Sen springer jag mina rundor och ser hur kondisen segar sig uppåt, fast igår var det värsta depprundan, med mörka tankar och trötthet. Jag ha ett liv i sanning och i nuet, jag vill bekämpa leda och ältande. Och i helgen; S.

24 augusti 2008

Årets tröja.

Ur ett prassligt paket packar jag upp årets lidingöloppströja, snyggt grå med fotsteg och sifrorna 08 vid axeln. Snart är det dags. Jag hoppas min kära S kommer att stå och heja på mig där den den 27 september i målgången vid Grönsta. Men fortfarande har jag en bit kvar till formen. Jag siktar på under tre och det är ambitiöst för att vara jag. En genomsnittshastighet på under 6 min/km i tre mil. Men jag kan vara en envis jävel om jag vill. I morse blev en joggare påkörd här i Malmö. Jag har aldrig ens varit nära att bli påkörd. I kväll springer jag en 15 kilometerstur för att bota saknaden efter barnen. Ett mycket bättre alternativ än att gråta.

23 augusti 2008

Vänner?

Det är nåt med vänskap jag inte fattar, tänker jag denna regniga lördag, när jag lyssnar på Dolly och irriteras över saker. Om inte en vän kan peka på saker som verkar konstiga och ställa frågor, vem ska då göra det?
Jag vill att vänner och S tar upp saker med mig, även om de smärtar. För i vänskapen ska man aldrig fega ur eller vara tvungen att trippa på tå. Jag har offrat vänner för att deras värderingar och sätt mot andra inte alls synkat med mina. För mig är vänskap en slags kärlek, minus sex och viljan att leva ihop. En vän måste inte dela mina politiska åsikter, tvärtom kan det bidra till bådas utveckling om vi har olika uppfattningar som vi kan bryta med varandra. Däremot måste respekten vara där.

Men jag ser hur lojalitet ofta går före allt annat. Vänner försvarar vänner även när dom beter sig som svin, ofta med orden att man inte ska döma. Det finns en kultur där handlingen inte är viktigast, utan personen som begår handlingen eller utsätts. Dubbla eller trippla standards. Det köper jag inte. Somligt ska fördömas, oavsett vem som utsätts för ont eller vem som begår handlingen. Och det är inte lätt att skilja handlingen från den som begår handlingen. Man är det man gör.
Och om inte jag dömer, vem ska då göra det?

22 augusti 2008

På plats i skolan.

Minstebror visar sitt självporträtt och sitt födelsenummer 010123, uppsatt bland de andra i klassrummet, när jag hämtar lite efter fyra. Han är glad på bilden, precis som han för det mesta är det i verkligheten. Och så har han fått läxa, en liten text som han ska läsa för mig tre gånger och sen upptäcka fem ord med i i. Det går som en dans. han är som sagt det fjärde barnet jag skickar till grundskolan och verksamheten ser till förvillelse likadan ut denna gången som dom andra. D
ottern hade förstås tvåor och treor i klassen med, men det gillade inte lärare och föräldrar, så det togs bort efter nåt år. Skolan är så konservativ, men det är ju något tryggt med det också. Mellanbror får en lapp där det står VÄLKOMMEN TILL MELLANSTADIET, trots att stadierna försvann 1994. På vägen hem pratar mellanbror om hur eleverna ska delas in i fyra olika nivågrupper i kärnämnena. Ni vet, dom duktiga för sig och sen en fallande skala ner till dom sämsta, dom resurskrävande. Så stämplas man eller höjs redan som liten unge. Lär sig sin plats.

21 augusti 2008

klimatförändringar i Prag.

Det är en månad till äldstebrors sjuttonårsdag, men det är ännu mer 40 år sedan sovjetiska, ungerska, polska, bulgariska och östtyska soldater och tanks tog sig över gränsen till Tjeckoslovakien för att normalisera tillståndet i ett land som försökte sig på det som då kallades socialism med mänskligt ansikte. Vi har alla sett bilderna, hur yra soldater möter unga arga människor som skriker ut sin sorg och vrede. Jag växte upp i ett Europa delat med murar och taggtråd. Det som i retoriken kalldes socialism och lät fint, var köer, Leninporträtt och politiska fångar. Plus att man kunde bli dödad om man lämnade landet. Och överallt luktade det av koleldning, äckliga cigaretter och tvåtaktsavgaser. Äldstebror fattar inte mycket av det där. Lenin vet han inte mycket om, Lennon däremot och Jimi hendrix och annan musik från samma tid. Under vårt besök i Berlin pekade jag ut var muren hade gått, men han, han ville hellre kolla in Hertha BSC Berlins butik och de nya höga husen på Potsdamer platz. I Tjeckien "tror" presidenten inte på klimatförändringarna. Världen är både enklare och svårare nu, liksom.

20 augusti 2008

Gillar singelmammorna

Jag gillar TV-serien om singelmammorna. Det finns hopp och det finns en mångfald av möjligheter att forma sitt liv. Och ungarna ser ut att må väl så bra som några andra. Positiva exempel biter bättre än all retorik. Sen vill jag ju ha en politik som verkligen gynnar denna mångfald. Sånt som socialministerspektaplet Hägglund kallar att gynna skilsmässor. Men det som ska gynnas är föräldraansvar och nätverk, oavsett hur de än kan se ut. ett första steg kan vara automatisk gemensam vårdnad, så fort faderskap fastställts och individualiserad föräldraförsäkring.

18 augusti 2008

Fjärde ettan.

Och minstebror börjar i grundskolan och tar över mellanbrors fröken från i våras. Vi känner henne och hon oss. Min yngste sitter trygg och nyfiken och vill lära sig saker. Och leka. Som det ska vara. Jag och exet och föräldrar tillhörande de andra barnen står längs väggarna och tittar. Det är som de andra gångerna, enda skillnaden är att i år ska ettorna läsa engelska och få skriftliga omdömen. Men minstebror kommer att klara det också. han ser oövervinnelig ut där på stolen.

Singel och dubbel.

Satt på stationen i Hallsberg och funderade på det där som den svenske tennisspelaren sa om att det var lättare att spela dubbel än singel. Ja, oftast är det ju det. Bären varandras bördor och så där. Ett kött, liksom. Men för mig är det framför allt detta med att komma varandra så nära som man kan komma och lämna ut sin kropp och sitt inre till någon. Leverera absolut ärlighet. Det är ett privilegium att få vara med om det. Ikväll börjar TV:s såpa om singelmammorna och idag ropar sydsvenskan ut att ensamatående mammor vill ha lägre skatt, efter att makalösa Helene ännu en gång sålt in föreningens idéer i media. Kd-idioten till minister tycker såklart att "det inte ska löna sig att skilja sig" och visar att det finns en tvåsamhet värd att förakta, den kristna, gistna, oärliga bara för att det ska vara så-tvåsamheten. Det finns fortfarande något kittlande och provocerande i detta att kvinnor kan klara sig utan en man. Något som gör dem till lovligt villebråd för det korrekt kyrkligt gifta snubbarna i radhusområdet när fyllan slår till på kräftskivan. Så långt från kärleken och oss. För kärleken är inte praktisk och avdragsgill, utan värsta revolutonen, om man vågar hålla fast vid den. Singel eller dubbel, störst av allt är kärleken. Tammefan.

Två kommentarer borttappade.

Tryckte helt enkelt på "avvisa" istället för "publicera". En på engelska som delade min bedömning av Aras beteende och en som tyckte att jag bara klagade på saker. Tack för medhållet, säger jag till nummer ett och ett frågetecken skickar jag till nummer två. Jag gör nog mer än att gnälla, men visst både Mia och Ara fick sig en omgång. Med all rätt.

15 augusti 2008

Ara gör bort sig.

Ara gör bort sig. Rejält. Ska vi tro honom och alla hans anhängare, så har han för tredje OS-et i rad blivit illa behandlad, denna gången bestulen på ett guld som han garanterat skulle tagit, enligt egen utsago. Både jag och äldstebror garvar åt det. Konspirationsteorierna biter inte värst hårt på oss. Det finns inga rimliga skäl att tro att just Ara skulle skulle vara utsatt. I så fall - varför drabbades inte Micke Ljungberg i Sydney? Eller är Ara personligen så viktig? Hans agerande efter matchen och vid prisceremonin gör mig aningens rädd. Som en Zidane verkar han uppfylld av sitt ego och precis som den korkade fransmannen verkar han kunna banka ner lite vem som helst som kommer i hans väg om han känner sig provocerad. Jävligt dålig reklam för en rolig sport. Och försvarar man machopigbeteendet, så är det sorgligt.

14 augusti 2008

Så gränslös.

Kvällens bloggpost skulle innehålla en del motvilja mot fenomenet Mia Törnblom. Att planka AA:s tiopunktsprogram och marknadsföra det som en egenkomponerad revolutionerande idé för att öka självkänslan, är inte så etiskt högstående i min bok. Sen att göra sig rik på andras olycka är inte så fint heller. Men kanske är jag lite gammaldags, kanske ska man låta ändamålet helga medlen. Och skillnaderna är måhända hårfina, min terapigrupp fanns på ett privat företag som jobbade åt region Skåne (vårt "landsting"). Men reklam-TV och föreläsningar för tusentals kronor är att ta det ett steg för långt. Och jag är ju en träkmåns som tror på utbildning och så. Det räcker inte att ha levat hårt för att ha lösningar som passar andra. Kanske är det något man missar i självkänslesnacket. Man kan ha en massa olika bekymmer i livet och framför allt kan man i ett välfärdsamhälle som vårt få utrymme att känna efter. vissa bör nog helt enkelt få rådet att inte känna efter om det gör ont nånstans. Sen duger man inte alltid som man är, där har Mia Törnblom och hennes fans fetfel.
Man får fan ta sig i kragen ibland.
Vilken utveckling blir det om folk bara går omkring och duger som dom är?
Man måste vilja utveckling.

Det var var det skulle handla om. Men egentligen handlar den om en maktlöshet och kvardröjande skuld över något som inte är mitt fel och som jag inte kan ändra på.
En ung kvinna som aldrig tycks få eller förmå sig att knäppa på den program som heter: livet kan börja. Om kärlek, så gränslös att det inte kan beskrivas.

13 augusti 2008

Moderering är emot mina principer..

Jo, men, jo, hösten är väl helt okej, då. Den kom bara lite snabbt, tänker jag när jag cyklar från biblioteket med den gula ryggan full med fjortondagarslånen. Det är bloggens fjärde höst och den blir allt mer sanningsenlig. bloggen, alltså, hösten är som den är med röda kryddstarka grytor och nya romaner. Somligt i bloggen skrevs för att dölja, annat med hjälp av vin, men nu finns inget sånt. Sen juli nollfem skriver jag, inspirerad av Sigge E, såklart, om mitt liv, min politik och kärleken. Sen maj/juni nollsju gör jag det utan alkohol. För min hälsa måste jag avstå från alkohol, av politiska skäl vill jag. Och precis som M. Birro är jag hellre patetisk än känslokall. Det är mina förströdda tankar och knivskarpa argument som ska fram, så som dom ser ut för stunden. Antagligen skrämmer jag bort dom tuffa politikbloggarnas fans och relationsälskarna, dom som inte intresserar sig för nåt utanför. Hela Värnhemstorget spärrades av igår, eftersom en missbrukare skuren halsen av en annan arm människa med en avslagen flaska. Stort drama för en sorglig och patetisk händelse. Man kan inte stå utanför och bara brys sig om det egna lilla. Jag måste ta ställning i mitt liv. Det blir ingen löprunda idag, utan jag kokar pasta och serverar mig och sonen. han ska bli pedagog som jag och vi ska prata om varför GAIS har så svårt att göra mål och om att skolan startar på måndag.
Ulf Lundell är förresten fånig med sitt hot om att flytta från Kivik. Så flytta då, vem bryr sig. Ni kan kommentera om ni vill, modereringen är till för att stoppa dom som bara vill vara elaka. Trots att moderering är emot mina principer.

12 augusti 2008

Jävla höst.

Nu jävlar är hösten här. Det blåser och det regnar. Och sommarens relativa fred med exet är över. Riktigt vad som gör att hon inte vågar eller vill släppa sin kontroll är svårt att veta. Hon är i stora stycken en väldigt bra mamma som hittar på roliga saker med barnen och håller dom hela, rena och mätta. Och jag lämnar henne ifred. Men hon har svårt att skilja egna bekymmer och önskningar från barnens bekymmer och önskningar. Har hon det kasst, så är det lätt för hene att tycka att ungarna har det kasst. Och så fort dom är här så rings det, mailas det och sms-as en masse. Jag testar att ignorera, men det är omöjligt. Och jag blir orolig över att hennes dåligtmående ska spilla över på ungarna. Inte roligt alls. Jävla höst.

11 augusti 2008

Det finns inga bögar på Rosengård.

Det är långt från det heterovänliga caféet Banjo på Falsterbogatan till Calles i Rosengårds hiskeligt fula centrum. Och kvinnan jag talar med är säker: "det finns inga bögar på Rosengård". Nä, sånt sysslar man inte med här. Det är som när jag gick på högstadiet och tillsynsläraren Gustaf Widström ryckte ner lappen från RFSL på anslagstavlan, för tt man inte skulle locka till synd. Att jobba på Rosengård är i många stycken att resa tillbaka i tiden, vad gäller synen på sexualitet och könsroller. Om pridefestivalen vet man ingenting. Det man kan förundras över är hur åsikter som knappt skulle rymmas i kd:s allra mörkaste vrår möts av förståelse eller tystnad av radikala företrädare för majoritetssamhället. Man får ju förstå, liksom. Eller så har det med kultur att göra, som det sägs. Men fördomar är fördomar, om så i gyllne dosor. Och kanske finns det ändå bögar på Rosengård. Inte för att jag sett några, dock.

Gyllene skor.

Så har dom tjänat ut då, mina underbara asics. Sista rundan var i förrgår, en 15-kilomtersrunda ut på landet och hem igen. Det är dom skönaste skor som någonsin omslutit mina size 11-fötter, men mellansulan är sliten och torr och det finns tom lufthål på ovansidan. Fyra göteborgsvarv, ett lidingölopp, en mara, ett blodomlopp och ett antal träningspass i sol, snö, regn och lera i flera länder och många städer har vi gjort tillsammans.Men dom nya är av exakt samma modell, mest denna gång lite guldiga. Gyllene skor. Och nu ligger vi i inför Lidingöloppet. Och för att man blir så jävla snygg och lugn av löpning.

10 augusti 2008

Vardagen är livet, men yoghurt och film är bra med.

Möter ensamheten med hallonyoghurt och film. Alltid dessa relationsdramer, som handlar om hur besviken man är efter år av tristess i samma relation. Parmiddagsträsket, som jag kallat det förr i bloggen. Nu handlade den här filmen om högavlönade och materiellt välmående människor, men saken är nog densamma i alla läger, förutom att allt i livet blir värre om man har dåligt med pengar.
Klass och genus finns alltid med i allting. Och tvåsamhetsnormen, detta att jobba med sitt förhållande, inte minst för barnens skull, trots att man växt ifrån varandra eller aldrig borde försökt leva i par.

Usch, jag känner mig bessrig och trist.
Som om jag hade alla svar åt alla, liksom.
Sen tar jag mer illa vid mig av dumma bloggkommentarer än jag skulle vilja.
Men hellre det än att andras ord bara forsar förbi ohörda och olästa.
Jag har alltid haft inställningen att man ska dela med sig av erfarenheter och insikter och att det är bättre att råka såra någon än att missa en räddning.
Då får jag ta emot det av andra på samma sätt.


Det fanns en tid då jag engagerade mig djupt i andra människor för att slippa möta mig själv. Med lite vin i kroppen var jag relationsexpert och alla ensamma själars bäste vän. Nu orkar jag inte riktigt vara så tjusig, eftersom jag genomskådat funktionen i det. Flykten från det egna, det vardagliga.
Vardagen kan vara så vardaglig. Men det är vardagen som är livet.
Då gäller det att inte slösa bort sin tid.

08 augusti 2008

Det finns ingen hemlig ingrediens.

Kinatema idag. Min tionde sommar-OS-invigning och soldaterna som leverade den kinesiska flaggan visade vad det handlade om. Sveriges flagga bars av Christian Olsson, vilket var ett bra val. Yannick Tregaros gäng representerar nåt jävligt bra i svensk idrott. Det kunde förstås ha varit Anna Lindberg med. Ingen har väl kommit igen som hon, tränat, kämpat i en fattig och oglamorös sport. Hon lär inte ta guld i år heller. Sen gick vi på bio; kungfu-pandan. Det finns ingen hemlig ingrediens, vet ni. Man är den man är och ska ta vara på det och leva här och nu. Bakom mig på bion satt en socialdemokratisk riksdagsman som jag känner. Världen är inte liten, den är rätt stor. Sen skulle jag skrivit ett argt blogginlägg om dom som agerar nyttiga idioter åt reaktionärerna, fast dom kallar sig homo/bi/queer eller nåt. Nyckelordet skulle vara partnerskap. Men jag skiter i det.

07 augusti 2008

Sommarens klimax.

Det var kanske sommarens sista riktigt heta dag. Jag tog ungarna i varsin hand och traskade ner på stan. Hos den sure polacken i hörnet Storgatan-Kaptensgatan köpte vi läsk, innan vi dök in i vimlet. Vi strosade i alltför varma kläder och åt falafel till middag i magistratsparken. Kvällsfikan var något helt annat. Mitt på gatan, precis där Drottninggatan blir Regementsgatan slog vi och några hundra andra läger, för att visa att stan är för människor. Jag höjde medelåldern, men ungarna sänkte den. vi åt blåbärspaj och drack saft på asfalten och bar banderoller där det stod nåt om att prat inte räddar vårt klimat. Sen gick vi hem och åt glass.

The times they are a-changing.

Lyssnar på Björn Ulveaus sommar i P1 och njuter av hans musikval och klokskap. Han är både smart och ödmjuk och han talar om vägval och omvärderingar. Det är vuxet i ordets bästa mening att kunna byta spår. Björn har problem med att komma ihåg saker, vilket nästan är diametralt motsatt mina ofta minutiösa tolkningar av sånt som tilllhör det förgångna. Men precis som jag vill han leva i nuet och varken ruscha vidare eller förgå sig i gammalt. Och nu är bra. nu finns S i mitt liv. Hon tjatar om att jag är ältandets mästare och ber mig älta om sånt vi ska göra tillsammans, istället. Jag undrar om hon fattar hur viktig hon är i mitt liv. Och jag får påminna mig om att hon är just så ärligt kär i mig som man ska vara när man har en relation med någon. Jag kan lita på henne, kan utan rädsla lägga min själ i hennes famn. No man is an island och allt det där är sant. jag kapitulerar, släpper garden och bejakar den jävla romantikern som jag ju är på riktigt. Ja, tiderna förändras och jag är äntligen med på tåget igen. Jag byter spår från flackande sökande till trygg kärlek, från rädsla att inte duga till vetenskapen att jag är bra som jag är. Och här i soffan sitter en liten sjuåring och läser tidningen, så enkelt och nyfiket. Om lite mer än en vecka börja han första klass. Jag vet vad som är viktigt i livet.

06 augusti 2008

I döda klyschors sällskap.

Tänkte på alla klyschor som är dödare än Marx och Freud tillsammans. Alla jävla "efter regn kommer sol" och "lyckan kommer, lyckan går" och så där. Ord och meningar som vill frita oss från ansvar och få oss att tro att inget i livet går att påverka. Och "summan av lasterna är konstant", det vill säga: blir man fri från droger, så missbrukar man någon annat. "Mister du en står det tusen åter". Men så jättefint. Säg det till Englas föräldrar, säg det till alla som mist sitt livs stora kärek. Människor är fan inte utbytbara hur som helst. Själv föredrar jag abba: sitt öde kan man möta på så många skilda sätt.

Och den som inte ångrar något i livet, kan inte ha reflekterat så särskilt mycket. Jag behöver inte vara någon Einstein för att räkna ut att vissa famnar borde jag inte landat i, jag borde inte ha druckit så mycket, jag borde inte tyckt så jävla synd om mig.

04 augusti 2008

I en annan del av Malmö.

I en annan del av Malmö bor Rickard Wendel, som är moderat. I ett insändarsvar till mig i sydis (finns inte på nätet, tyvärr) tycker han ännu en gång att de som lever med alltför höga halter av kvävedioxid i sin inandningsluft gott kan vänta och se om inte citytunneln gör luften bättre om några år. Tills dess ska biltrafiken få lov att öka, menar den glade Rickard. För bilen är ju en sån viktig symbol för frihet, säger han och undrar om inte mitt tal om ren luft i själva verket handlar om att jag inte tycker om frihet. Nä, inte direkt. Men det finns ju olika sorters frihet. Mina ungars frihet att kunna gå över gatan utan gasmask väger lite tyngre än herr Wendels frihet att köra vart han vill. Katarina Pelin säger däremot smarta saker i tidningen.Här!

Sen ska ett bloggcitat av mig komma i den finfina tidningen "Dagens samhälle". Ni kan ju gissa vilket!

03 augusti 2008

Pang, pang, Skytte.

Göran Skytte har jag sett på krogar och festivaler här i Malmö, ibland i glatt samspråk med Mikael Wiehe och salig Björn Afzelius. Egentligen har jag inget emot att man ändrar uppfattning då och då. Det är väl inget konstigt, byter man partner kan man väl byta parti. Men jag blir lite trött när man blir högerkristen på gamla dar, som Skytte. Det är så ledsamt, liksom. Så uppgivet. Att han hoppar på pride är däremot inte så konstigt. Han anser att en snurrig gammal antologi av tröttsamt flum, intressanta berättelser och visdomsord är attt betrakta som en helig skrift, för det gör man om man är kristen. Och i sagda skrift står uttryckligen att den som genomför en samkönad sexualakt ska straffas (eller dödas, jag minns inte riktigt). Kristendomen är precis som alla andra religioner sexfixerad och homofobisk, det är bara att kapitulera för det. Så varför hacka på Skytte. Dissa religionstramset istället. Och inse att ett frigjort, i bästa mening liberalt och radikalt nutida liv inte är kompatibelt med mångtusenåriga (sken)heliga skrifter.
Och dagens politiska budskap är således att samfundens vigselrätt ska avskaffas.

Sa ju det.

Springsteen sjunger och jag sjunger med i Drive all night, Factory och I wanna marry you. Jag är inte glad att vara hemma, utan skulle vilja vara med S och alla sjuhundra ungarna i ett solsken någonstans. Och Em och Y skulle komma ner och hälsa på och vi skulle äta skaldjur och dricka alkoholfritt mousserande vin och fira att livet är så underbart. Men jag sitter här, det är regn och S är hundratusen mil bort. Jag dricker kaffe och Bruce fortsätter sitt sjungande. Ungarna sitter vid TV-apparater och datorer och jag funderar på politiska problem och gröna interna angelägenheter. Kaffet är uppblandat med mjölk och kallt. Det finns disk som väntar i köket och golvet skulle må bra av en dammsugning. När S och jag reser till Göteborg, ska vi fika hos den mysige blyge tysken på Språkcaféet på Esperantoplatsen. Och nu tittar solen fram. Jag ska samla ihop ungarna och bjuda på falafel och läsk i parken. Och vi ska sparka fotboll. Livet är så underbart. Sa ju det.

01 augusti 2008

Glass på plikta och så.

Ännu en dag som kräver sin glass och en stund av lek på Plikta, efter Universeumbesöket. Universeum är sådär kul, faktiskt. Jag är inte särskilt intresserad av leguaner och rockor. Däremot gillar jag väldigt mycket den översta delen: vattnets väg. När vi går från hållplatsen till plikta konstaterar mellanbror att han kommer att bli ledsen i morgon när vi åker hem. Jag försöker få honom att inte ta ut det i förskott. Jag hoppas han pallar behålla sin känslighet och sårbarhet. Världen har nog av grabbiga grabbar. Kanske vill rationella exet ställa en diagnos även på honom en vacker dag, man kan aldrig veta. Hoppas inte.
När man får ett sms av någon som tycker att man gör hennes liv underbart, så kan man luta sig tillbaka förnöjd för en stund. Jag får visst inte bara, tydligen ger jag också. För övrigt är det fortfarande samma kinesiska familj som jobbar i glasskiosken.

Det hör säkert till livet.

Augusti stormar in med getingar och längtan. Göteborgssemestern fortsätter, idag med universeum och säkert något mer. I Stockholm avslutas Pride i morgon och hemma i Malmö brinner en skola och en klubbstuga i dom södra förorterna. Det gäller att längtan aldrig får såna dimensioner att jag glömmer ljuset i vardagen, det gäller att stoltheten inte tar sig såna proportioner at man stöter bort eller se ner på folk som faktiskt bara är ärligt oförstående. Och bränder måste släckas, människor måste ta ansvar för sina handlingar. Solidaritet är mycket, men aldrig att förklara bort brott med dålig uppväxt eller så.

Det är också ett år sen jag satte fötterna innanför dörren på min nuvarande arbetsplats för första gången. Det har varit ett år av slit och glädje och jag har utvecklat och utvecklats och faktiskt belönats för det.

Men det som rispar min lycka är kvar, det finns en tagg som jag får dras med. Det vore oärligt att låtsas bort. Det hör säkert till livet.