Inte skyldig.

Jag har fått en del kommentarer om att jag inte borde skriva om exet och om orättvisor som drabbar mig själv. Men det vore ju lite konstigt om jag brydde mig om alla andra, men inte mig själv. Och så är det ju det där med att det privata är politiskt. Mitt ex har smutskastat mig inför myndigheter och gemensamma vänner. Hon har stulit tid av kärlek och umgänge som jag och mina småsöner kunde ha haft, tid som aldrig kommer tillbaka. Skadan kan inte repareras och jag har rätt att uttrycka sorg och frustration över det. Jag är inte skyldig henne någonting, faktiskt. Om mina småsöner någon gång skulle läsa detta, så skule dom läsa om en pappa som älskar dom och som skulle velat spendera mer tid med dom. Det gör mig inget. Och visst är det politik. Det motsatta scenariot - att en mamma skulle bli bestulen på så mycket tid med barnen - är ytterst osannolikt. Och fast jag vet att det kunde vara värre, kan saknaden ibland förmörka hela min tillvaro. Det finns ett rum här i lägenheten, med kaplastavar, lego, fotbollspel och minstebrors uppfinninsgrejer, som oftast står tomt, kallt och i väntan på lek och värme. Och oron över allt det som mitt ex kan tänkas hitta på finns ofta där som en tagg i mitt sinne. Jag är inte skyldig henne någonting.