12 augusti 2008

Jävla höst.

Nu jävlar är hösten här. Det blåser och det regnar. Och sommarens relativa fred med exet är över. Riktigt vad som gör att hon inte vågar eller vill släppa sin kontroll är svårt att veta. Hon är i stora stycken en väldigt bra mamma som hittar på roliga saker med barnen och håller dom hela, rena och mätta. Och jag lämnar henne ifred. Men hon har svårt att skilja egna bekymmer och önskningar från barnens bekymmer och önskningar. Har hon det kasst, så är det lätt för hene att tycka att ungarna har det kasst. Och så fort dom är här så rings det, mailas det och sms-as en masse. Jag testar att ignorera, men det är omöjligt. Och jag blir orolig över att hennes dåligtmående ska spilla över på ungarna. Inte roligt alls. Jävla höst.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Hösten kan vara fin också, ta till vara på det!

Vilse på Värnhem/Anders sa...

Det ska jag, tack!
Ha det bra du med, o okände!

Ulla sa...

Jag har svårt att förstå att du som är så känslig för "illasinnade" fortsätter att hänga ut ditt ex på detta sätt. Om inte annat så känns det sannolikt jobbigt för dina barn!Nåt att tänka på. Politiska "påhopp" kan vara underhållande och OK, men knappast privata.

Vilse på Värnhem/Anders sa...

Jag är inte ute efter att underhålla och så värst känslig är jag knappast heller. Men att det finns dom som är illasinnnade är knappast något att sätta citationstecken runt. De barn jag har med det ex som jag skriver om här läser inte min blogg, men tack för omtanken om dem! Mina stora barns mamma och jag är - om inte goda vänner - så i alla fall i fred med varandra.

Ulla sa...

Underhållande var nog fel ord. Intressant är bättre. Jag delar för det mesta dina politiska åsikter och tycker att du uttrycker dig väl. Däremot förstår jag inte syftet med de privata utvikningarna, och särskilt inte när de är sårande.

Vilse på Värnhem/Anders sa...

Det privata är såklart politiskt och därmed hänger de olika sakerna ihop. Att jag som pappa har mina små barn mindre än deras mamma är en del av könsmaktsordningen som drabbar mig. Det motsatta förhållandet vore ytterst osannolikt. Det är således större än hon och jag. Sen tycker jag nog att jag uttrycker mig nyanserat, jag börjar med att skriva att hon i stora stycken är en bra mamma.