Sa ju det.

Springsteen sjunger och jag sjunger med i Drive all night, Factory och I wanna marry you. Jag är inte glad att vara hemma, utan skulle vilja vara med S och alla sjuhundra ungarna i ett solsken någonstans. Och Em och Y skulle komma ner och hälsa på och vi skulle äta skaldjur och dricka alkoholfritt mousserande vin och fira att livet är så underbart. Men jag sitter här, det är regn och S är hundratusen mil bort. Jag dricker kaffe och Bruce fortsätter sitt sjungande. Ungarna sitter vid TV-apparater och datorer och jag funderar på politiska problem och gröna interna angelägenheter. Kaffet är uppblandat med mjölk och kallt. Det finns disk som väntar i köket och golvet skulle må bra av en dammsugning. När S och jag reser till Göteborg, ska vi fika hos den mysige blyge tysken på Språkcaféet på Esperantoplatsen. Och nu tittar solen fram. Jag ska samla ihop ungarna och bjuda på falafel och läsk i parken. Och vi ska sparka fotboll. Livet är så underbart. Sa ju det.