Perspektiv

Det är alldeles för varmt i rummet och kaffet är för svagt. Ostmackorna har legat där ett tag och paprikan har förgat av sig. Nästan alla har grå eller bruna kostymer eller kostymliknande kläder, utom de grönas representant som har en röd huvtröja och svarta jeans. Lyssnar lite lojt och kollar samtidigt in den snygga vänsterpartisten.
Det är som det brukar.
Efter långa samtal om tågstrategier, upphandlingar och hållplatsstopp, säger vår ordförande att hans cancer har kommit tillbaka...att den är värre nu och att han inte vet hur lång tid det tar. Samma man som miste sin son och sonson i tsunamin, samme man hade redan tidigare förlorat ett barn för många år sedan. Han är en liten gråsprängd man i ful kostym, men hans ögon kan glöda av ilska och engagemang om det är nåt han verkligen tycker starkt. Jag gillar honom, fast vi tillhör olika partier. Vi har en ömsesidig respekt.

Hur mycket kan en människa bära?
Och hur bär man det?
Finns det nåt jag kan göra?

Och...som vanligt...vem är jag att gnälla över, vadå, att den inte fungerade med den eller den kvinnan, att jag mår lite dåligt,
men ojdå, så synd om dig, då.

Perspektiv på tillvaron mår vi alla bra av. Tror jag.