Hon, då?
Som snubblade in i mitt liv, utan att fråga om lov eller om jag hade plats. Bara kom in och satte sig där i min soffa.
Okej att det var jag som sträckte ut handen först, men hon var inte sen att ta den och vips så var hon här som om det aldrig varit på nåt annat sätt.
Så alldeles, alldeles underbart
3 kommentarer:
Ja, det känns ju bra. men samtidigt ängslas man ju och blir rädd att förlora det fina man hittat. Om man är en deppsjäl, som jag, vill säga.
Jag fattar. tack, princess.
Det kanske är lika bra att passa på att njuta lite - det negativa tar du ju hur som helst ut (oavsett om det händer eller inte) om jag förstått saken rätt. Kan det inte vara på sin plats att ha det bra så länge det varar - också? Förlåt om jag var elak - men jag vet ALLT om att ta ut olyckor i förväg (takes one to know one...).
Skicka en kommentar