10 januari 2006

Prao i det verkliga livet

Fick göra en brandkårsutryckning till exet i natt. När det gäller kallar på mig i alla fall. Klockan ställdes på 6.45 och sen skulle ungar tas upp och iväg till sina ställlen. Som vanligt, typ. Som om sjukdomen inte fanns. Och precis som i det verkliga livet, så strejkade en unge totalt. Lillebror skulle inte gå upp, så till den milda grad att jag till sist fick lyfta upp honom och tvinga på honom kläderna.
Väl ute i den råa malmöluften såg jag hundratals bilar, cyklar, gröna och gula bussar på väg med folk till sina arbeten och ärenden i stan. Folk som lever mitt i. Jag kände mig lite vid sidan av. Som en som inte hör dit. Träffade Paula utanför skolan och stod och pratade en stund. Hennes vik går ut i mars och hon funderar på att flytta från stan. Tänkte att det också är sånt som ska vara med och fylla min dag, vardagligt snack om tjänster och boende och så där.
En dag som denna längtar jag som fan till det vanliga livet, som är jobbigt, men som man orkar med. Trött på att dippa och släpa ben efter mig, trött på att bara då och då få praoa i det verkliga livet.

2 kommentarer:

Anna sa...

"Prao i det verkliga livet" - mycket bra. En känsla jag förstår - inte lika bra...

Vilse på Värnhem/Anders sa...

Ja mitt utanförskap var så uppenbart när jag stod där utanför skolan i morgonruschen. Så obehagligt; jag är inte med.