Där jag är nu.

Jag kan se snön yra utanför fönstret.
Radion spelar hiphop och några ungar leker att dom är på fisketur eller vad det nu är.
Jag är inte hemma, utan ute i det stora äventyret.
Jo, så är det.
Jag tog chansen och blev åter något av en handlingens man.
Sån som jag egentligen är.
Nu känner jag att jag tagit ett steg upp.
Men frågan är väl hur bestående det är.
Medicinen funkar, men är förrädisk.
För vad har jag ändrat på egentligen, mer än den kemiska balansen?
Får fundera på det och prata med min läkare.
Nu ska jag försöka stå där som en klippa i stormen för henne, hon som behöver det.
Inte nödvändigtvis i så många ord, utan nästan rent fysiskt.
Jag finns här så länge jag är önskad.