25 januari 2006

Det fattas mig

Det fattas mig i en nästan fysisk mening. Jag kan inte ens skriva detta utan att tårarna väller upp och ingen antidepp i världen kan göra nåt åt detta, för det tillhör det friska att sörja såna saker. Å, så snabbt man vänjer sig vid sånt man tycker om. Kärlekens kraft är så förbannat stor.
Det saknas och det finns inte ett skit jag kan göra åt det. bara vänta och se tiden an. Jag får göra det, men det är inte jag att sitta passiv, så det är för jobbigt. I vilket fall som helst får jag börja vänja mig vid ensamheten och ensamansvaret för barnen när dom är här. Det senare är inte så svårt, rutiner och läggdags och klockor som ringer är jobbigt, men man kan slå på autopiloten om det behövs. Värre då att det inte finns nån röst som lyssnar och bekräftar och ännu mindre nån famn att krypa ner i ens tillfälligtvis. Jag vill bo ensam just nu, men jag vill inte vara ensam.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Men,kom hit då!

Anders sa...

Nu är det ju tyvärr inte så att människor är sådär rakt av utbytbara.

Dessutom är det nog med den sortens kommentarer - nästa gång raderar jag dig!

dixi sa...

Men, hur är det?
Sänder över en tanke med hopp om att du snart ska må bättre mår bättre!

Anonym sa...

... Jag trodde att du, som är engagerad i politiken, var för yttrandefrihet och mot censur? Men nu när jag konstaterat att du raderar inlägg som inte passar dig så inser jag hur fel den uppfattningen var... Men det är kanske som vanligt inom politiken.. en massa dubbelmoral.. "Ni ska göra som vi säger, inte som vi gör"...

Anders sa...

Inlägg som gör mig ledsen raderar jag. Har ingen anledning att göra mig själv illa.

Miss Piggy sa...

Kan känna igen mig, när jag har mina dåliga dagar i det du skriver!
Hoppas att dina dagar blir klarare så småningom..