Nån blåser över energi till mig och jag försöker säga något eller vara alldeles tyst tillbaka för hennes skull, när hon behöver det.
Det är ingen uppoffring, jag gör det gärna.
Det lindrar på bägge håll.
Ändå är det känslan av otillräcklighet som dröjer sig kvar längst. Ingen annan kan göra så mycket åt det som sittter i det egna huvudet och tro inte att du kan rädda nån annan. Men kan man lindra ska man. Och det kan bli bättre.
Dottern blir bättre. Trots att det var så jävla hopplöst så länge, har det vänt uppåt. Trots att hon har mina förbannade deppgener, så blir det bättre. Det finns hopp. Jag ser det tydligast hos andra. Får be någon hålla upp en spegel så jag kan lära mig att se det hos mig själv.
3 kommentarer:
För vem är du otillräcklig?
Otillräcklig för vem - precis vad jag också undrar. Samtidigt som jag känner igen mig, konstaterar jag dystert. Jag FÖRSÖKER känna att jag gör så gott jag kan - att det faktiskt räcker, att det är just tillräckligt. Men visst förstår jag. Och hur många gångar har jag inte också grämt mig över att jag inte räcker till, inte presterar tillräckligt. Det är svårt att se att det man gör är bra - så länge man har gjort det man kan utifrån de i en situation givna förutsättningarna. Men ändå känner jag att det är så - även när jag tycker att jag är otillräcklig. Svamligt, jag vet - sorry....
För mig själv, gentemot henne som jag vill hela, mot ungarna och som människa i världen. Så jävla otillräcklig.
Skicka en kommentar