15 januari 2006

Ser jag mellan fingrarna ser jag den slitna parketten. Spel ligger utslängda på golvet och det är rörigt, instängt och varmt.
Men i spelaren skriker Small Faces att det är "all or nothing" och det är väl just det. Man kan inte både leva och inte leva.
Du är min spegel och ändå i mycket min motsats och det är väl just den kombinationen som gjuter fast förbindelsen. Du är inte ensam, jag är inte ensam, men det är på egen hand vi måste lämna skuggorna och dra fram oss i ljuset med allt det bagage vi äger och har. Det går så mycket lättare när man har sällskap.
Allting är inte vackert, allt är inte fult, jag får fatta det snart, istället får att tro att allt är illa och drömma om att allt ska bli så bra.
Datorn surrar, ungarna sover sedan länge.

Inga kommentarer: