03 augusti 2013

Framåt Malmö, heja de gröna!

Restaurang Möllan ligger där det alltid gjort, i kvarteret där jag bor och i trettio år har jag med jämna mellanrum återkommit till stället och det har förändrats, men i grunden förblivit detsamma. Lite som jag själv, mycket drama men en kärna som består. Jag har suttit där, från de unga årens vildsinta politiska diskussioner, bland annat med Bo Widerberg som var nere från Stockholm för att gå på Jägers en vindränkt kväll år 1985, via den gryende och accelererande alkoholismen in i dagens mainstreamvärld av grillspett och och filodegsknyten. Jag är glad att jag är här, för jag är där jag vill vara. Vi är många som sitter där ute en skön kväll i början av augusti. Folk från olika delar av Sverige och stan, på en uteservering dessutom, vilket var otänkbart 1985, eftersom uteserveringar då var förbjudna i Malmö och jag med en alkoholfri öl, vilket för min personliga del var lika otänkbart. Jag pratar med Sara om hur mycket tråkigare Malmö var då. Inget folkliv på Möllan, bara jugoslaviska spelklubbar, bänkfyllon och en och annan sunkig kinarestaurang. Runt om i stan gapade bombhålen och gatorna breddades och de sista spårvägsspåren togs bort så att bilarna skulle få mer plats. Åttiotalet var förstås också mitt farväl till dogmerna, till de röda fanorna och de låga taket. Jag ville andas friska vindar i alla bemärkelser. Jag fick barn och blev vuxen, sannolikt i den ordningen Sånt som vi pratade om i obskyra miljögrupper och varor som man fick gå till ideellt drivna ekobodar för att hitta har hamnat på förstasidan i Sydsvenskan och på Ica. Det finns mycket att vara glad över. Det är just därför vi ska ta stegen vidare, just därför vi ska skynda på och spänna bågen ytterligare. De grönas i Malmö förslag till lokalt handlingsprogram landar i min inbox och jag tycker att det är välskrivet, men jag har en del synpunkter. Både på vad vi tycker i sak, vad vi betonar och hur vi formulerar oss. Nu är tiden att försöka nå ut till dem som bor i radhus, som grillar och som lyssnar på Tomas Ledin. Folk som tar på sig en halsduk och går på match. Alla dom som aldrig går på operan, men desto oftare kollar på Let's dance. Jag tror vi kan. Men det kräver av oss på alla plan. Vi behöver titta på oss och våra ord med andra brillor, med solglasögon av plast och billiga läsglasögon från Statoil. Vi är värda det. Stan är värd det. världen är värd det. Vi kunde komma ht och vi kan gå vidare. Framåt Malmö, heja de gröna.

1 kommentar:

Celinda sa...

Awesome!