Äldstebror #throwbackthursday

En bild ligger och trycker i min plånbok. Ett tummat foto som legat där i några år nu. Min äldste son ler mot en skolfotograf. Ni vet en sån där som på löpande band tar foton på ungar plus en gruppbild och sen tvingar på oss föräldrar skiten för fyrahundra spänn. Sonen ler, som sagt. Kanske har han tagit på sig en fin tröja, men troligare är att det är första bästa som låg överst i garderoben.
Jag ser på bilden och tänker på hur han hade det i skolan. Varje dag gick han glatt dit och varje dag fick han skäll, lappar med hem och misslyckanden. Han kunde inte sitta still. Han kunde inte låta bli att.snacka rakt ut och han hamnade i bråk och fick mer skäll. Han blev en syndabock och en som till och med utsågs som skyldig när han låg hemma i feber. Det var fasansfullt och som förälder velade man, bar på skuld och hade svårt att hantera saken. Nu inser jag att det är skolans uppgift att se till att barnen får en trygg miljö för lärande. Nu fattar jag att hans ADHD är en funktionsnedsättning och att inte ge honom rätt stöd är som att neka en blind vit käpp eller en lam människa rullstol. Åh, det värker när jag tänker på det, men vad som värmer och tröstar är att mycket ändå blev bra till sist. Jag lovar att aldrig glömma. Jag lovar att verka för barn med funktionsnedsättningar i politiken och på jobbet. Det är så jag får hantera saken. Själv vet jag inte om han bryr sig värst längre. Han jobbar i barnomsorgen som sina föräldrar och har gott nog liv. Men ändå. Minnet skär i hjärtat.