#hijabupproret och mina dubier

Så länge det gäller att alla ska få klä sig som de vill eller deras övertygelser bjuder så är jag med. Jag försöker att inte raljera över kvinnor som tycker det är coolt och radikalt att cykla från bostadsrätten till stadshuset med hijab och självfallet dokumenterar det i samtliga sociala medier, men det är svårt.
Men det finns andra saker som gör kampanjen problematisk. Det viktigaste är väl att solidariteten kanske inte riktigt gäller alla och att slöjbärande inte entydigt är frivilligt. Här i Rosengård är.slöja snarare norm. Flyktingar från det religiösa förtryckets Iran eller Gaza kanske skulle se det lite som ett slag i ansiktet när medelklassradikalerna klär ut sig för en dag, vad vet jag?
Modigt här ute vore att bära kippa eller davidsstjärna, men det ser jag inga vänsterpartistiska kommunalråd som gör. Inga andra heller. Det vore att be.om en smäll. Hatbrotten mot den lilla judiska gruppen i Malmö är långt fler än de mot muslimer, trots att den senare gruppen är kanske tio gånger större.  Man behöver inte jämföra, all förföljelse är illa, men just här i stan står jag en smula undrande inför ivern att just hänga på den här kampanjen. It comes too handy, liksom.
Jag har som sagt mina dubier och kommer fram till att det bästa sättet att stödja alla människors rätt att klä sig som de vill är att just klä sig som man vill och inte att för en dag klä ut sig. Under kippavandringen i våras gick jag i hatt, och en tröja med ISRAEL med stora hebreiska bokstäver. Så skulle jag aldrig våga klä mig på jobbet, men idag är jag fin i ny basebollkeps och Yankeeströja. Var den du är, den du känner för att vara. Låt ingen stänga in dig och gör inget för att det är norm eller pk.