28 augusti 2013

Freden är sån här

I slutet av juni 1994 tog jag en servicetaxi från parkeringen vid Damaskusporten ner till Jeriko som ligger långt under havets yta i jordandalen. Jag hade gjort ett försök att ta en buss, men den gamla bussen inne på busstationen som var skyltad JERICO skulle först gå på eftermiddagen. "Om den alls går". Busschauffören hade skrattat åt mig. Kanske skulle den gå om en halvtimme, vad visste man? Så taxi blev det, ut ur stan, förbi bosättningarna/förorterna som mer såg ut som Rannebergen eller Annestad där på höjden. En bit längre bort hade beduiner slagit upp sina tält och gick och passade sina får och getter.
Nere i Jeriko var det stillsamt. Jag ville med egna ögon se hur självstyret såg ut, för detta var i osloprocessens skimrande tid. Bara några dagar senare skulle Yassir Arafat anlända till Gaza. Vi passerade nån slags gräns, på ena sidan lyste en israelisk blåvit flagga och på andra sidan en palestinsk. På ett hus hängde ett gigantiskt porträtt på Arafat. Jag gick in på ett kafé och tog en kopp kaffe och blev erbjuden att röka vattenpipa. Det smakade fan, så jag skakade ut en Camel ur mitt paket istället. Det var inte mycket godare i hettan. En man talade med mig på engelska och nej, jag kom varken från USA eller Kanada fick jag medge. Det syntes ingen eufori, allt var mer affärer som vanligt, långt från förhandlingsbord och slagord. Det man vill är att kunna sköta sitt ifred. Än hade inga självmordsbombare tagit en halv buss med till himlen, än fanns inga planer på en barriär som skydd mot terror. Freden var ljummen som mineralvattnet jag köpt innan taxiresan ner i dalen.
Vi talade lite tvunget ett tag, sen gick jag en runda innan jag åkte tillbaka. Taxichauffören teg hela vägen, men när en polisjeep dök upp så svor han tyst på arabiska. Och jag tänkte att freden är sånt här också, taxiresor, ljummet vatten och svordomar i trafiken. Freden är en vardag i solskenet när man irriterar sig på småsaker.
Mycket har hänt på de nitton år som gått. Somligt är förfärligt, annat helt okej. Det förhandlas fred igen efter alla bakslag och den palestinska delegationen ska förmå sitt folk att acceptera en deal som är sämre än något av dem de hittills tackat nej till. Israel ska med våld riva bosättningar och bära ut skrikande bosättare. Det blir inte lätt att sälja in. Kanske ska man börja i en annan ända. Börja med vanligt folk, taxichaufförer, skolbarn och vanliga tanter i slöja eller peruk. Bygg ett beroende, så kan freden följa efter. Bygg förståelse. Låt det ta tid. Jag betvivlar att jag kommer tillbaka till Jeriko, men till Israel och de palestinska områdena kommer jag tillbaka det vet jag. Däremot kommer jag varken att röka vattenpipa eller Camel. Hellre då ljummet mineralvatten.

Inga kommentarer: