#Bergsgatan, mon amour

Jag kan aldrig se mig mätt på min gata i stan. Min utsikt från balkongen sträcker sig från det fula stora tegelhuset i söder, förbi torget och alla falafelställen och arabaffärer via Chokladfabriken och arbetets gamla snygga hus från 1939, KB och hela vägen ner till Amiralsgatan. Några fjuttiga träd som förgäves gör motstånd mot buller och utsläpp och så alla vi som vistas här och gör våra saker på stans bästa gata. Det är för mycket buller, det är storstadsmässigt med dofter från Orienten och USA. Vårt torn ligger mitt i smeten. Jag bor där jag vill bo. Bergsgatan, så typisk för Malmö, så blandad, så mycket av både gott och ont. Bullret tvingar oss att stänga dörren till ballen om vi ska höra TV:n, utsläppen smutsar ner fönstren och våra luftvägar när vi promenerar eller springer en runda. Men det senare kan vi göra något åt. Vi kan få både och, både fågelsång och folkliv. Det kräver att vi kavlar upp armarna och förändrar, men vi har börjat och vi tänker fortsätta.
En lång slingrande stadsgata är en mötesplats för drömmar och plåt och betong. Det är ljus och asfalt och rörelse. Det är hemma. Jag blir aldrig mätt på det.