En sång till enögdheten #wiehegate

Nu får Mikael Wiehe som alla andra själv bestämma i vilket sammanhang hans musik ska spelas, det är bortom diskussion. Om det sen ändå är en gnutta ironi i att han så starkt hävdar äganderätten kan andra avgöra. Jag delar hans uppfattning. Däremot förstår jag mig inte på vänsterfolks enögdhet. Man kan alltså samtidigt fördöma Anna Lindh och berömma Kuba. Man kan stödja en regim som under sin allra första vecka vid makten avrättade hundratals människor. och sedan dess fängslat tusentals, samtidigt som man kräver att Anna Lindh i varje ögonblick skulle ha fattat perfekta genomtänkta humanistiskt korrekta beslut som hon i alla delar kunde förutse konsekvenserna av. Jag skulle inte ens kräva det av mig själv, men så är jag ju varken minister eller låtskrivare heller, utan en enkel barnpassare.
Castro eller Lindh? Lindh, tack.
Det är väl det där med att sila mygg och svälja elefanter som gör att jag inte alltid står ut med den vänstra vänstern. Politik är så ofta för dem som att stå på läktaren och heja på sitt lag och kräva stränga  straff för motståndaren och friande domar för de egna. När Israel släppte ut en modig fedayin som kastat in en brandbomb i en buss och dödat en ung mamma och hennes två barn och dryga hundratalet andra fängslade terrorister för att få igång fredssamtalen hördes inte ett ord om mod och god vilja. Däremot avkrävs den judiska staten ansvar så fort den försvarar sig och det sjungs sånger om vilka de utvalda ska bomba nästa gång. Det här är en sång till enögdheten. Jag ska sjunga den så länge jag lever.