Så hamnar man där igen då, i ett hav av extatiska människor. Rockpubliken, ni vet, dom där som sjunger med i sångerna och dansar och skriker. "Sofiero är inte rockenroll", säger jag till frun och sonen när vi går in genom grindarna. Det är liksom för vackert för det. Dagen innan hade Tom Jones spelat, det kunde nog passa bättre. Nej, rock är det inte, men ändå dundrar the Ark ing som våldsamma glittershow. Det är bara veckor kvar av bandets existens, men man vil visa att man fortfarande finns. Pastor Ola predikar om att man ska vara den man är och tro på sig själv och så. Jo, killen från det frireligiösa Småland med ala de rätta dasstegen och den snygga sminkningen tycker nog så på riktigt. Men fullt så enkel är inte ekvationen och. Det känns som tiden sprungit ifrån hans prideoutfits. Det är ingen som nekar dig någonting, Ola. Medelklassen är på din sida, medelklasen älskar HBT. Annat är det i Tynnered och i Rinkeby. The Ark har en fantastisk scenshow, men den är för mycket och för 2001. Pastor Ola predikar för kören och det utmanar inte längre.
Men Håkan. Det är bara rock hela vägen. Ingen agenda, utan bara ös från början till slut. Inget pridetåg mitt i gatan, utan srvagn nummer sju till Opaltorget, liksom. Och en promenad uppför Ramberget och gamla Ullevis ståplatsläktare i snålblåst en dag i oktober. Ja, Håkan är vår man, Håkan talar om och med oss, vi som inte är så förbannat självsäkra, vi som haft tro och tvivel och jobb på Pååls bageriet i Högsbo industriområde. Kan är som vi, en yngre Springsteen med saxofon scenen och bilder som rullar genom stan bland spårvagnar och fyllon..
Förresten är allt dom ensamstående mammornas fel. Carlberg vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar