Kiel, mitt i natten.

Det tyska hotellrummet är stort som en normal lägenhet. Vore det i herrgården skulle sju pers kunna bo här. Så har vi det på resorna, vi förtroendevalda och våra tjänstemän. Där har vi ett problem. Om man som jag tycker det privata är politiskt och att man blir som man umgås, så riskerar jag att förvandlas till en småfet lyxätare som bara plockar fram idealen när det vankas val. Men jag går undan. Jag går upp tidigt och springer längs en dimmig dansk strand och in i en trolsk bokskog och efter middagen på Ratskeller i Kiel går jag upp och dricker kaffe och kollar på en tysk Letterman istället för att fortsätta med de andra. Någon tittar lite snett på mig, men det kan inte hjälpas. Jag behöver få en fläkt av vanlighet mitt i det privilegierade. Århus var en lite småtråkig stad som anstränger sig som fan, för att bli något. Man bygger i hamnen som alla andra och satsar på integrationsfrågor och avtryck i asfalten. Över femtio procent av människorna på jorden bor i städer säger stadsarkitekten och jag förstår det så väl. Gemenskap är trots allt viktiare än frihet, men en kombination är ju inte fel. Kan man inrätta sitt liv med permanentbostad bland människor i stan och en liten tillflyktsort i skogen, så har man kanske uppnått det optimala. So to speak. Nu kryper jag ner och lyssnar på Caroline af Ugglas. Livskvalitet. Trots allt.