Århus igen.

Jag sitter i ett rum med havsutsikt, precis där Århus tar slut och skogen börjar. Vågorna hörs och det känns på det viset som semester. Följer man vägen en bit ner, så kommer man till blommehavens camping, där jag bodde under en vecka för många år sen. Då kom jag och tre vänner åkade med tåg och bytte till en gul buss vid stationen. Vi var unga och berusade av livet och elefantöl och jag råkade krossa en flaska och skämdes stort inför förundrade danskar. Vi badade, festade och drabbades av kärleksångest. Jag stal en cykel och skjutsade Lars från centrum och ut till campingen. Sen vaknade jag dagen efter med uselt samvete och ångest, för jag är ingen tjuv. I dag kom jag hit med Malmös tekniska nämnd, i en inhyrd buss via två broar som inte ens fanns förra gången jag var här. Vi bjöds på lunch i Rådhuset och intressanta berättelser om hur staden utvecklas och förändras med tiden. Jag känner inte igen mig, inte alls. Några gatunamn minns jag, Vestergade till exempel. På stationen har man byggt ett köpcentrum som ser ut som Caroli. Man bygger nya hus i hamnen, det gör man överallt i Europa. Nu på rummet med havsutsikt och då uppe i Rådhuset funderar jag på nu och då och på vad som hänt mig under alla dessa år. Jag hade ingen aning om vad jag skulle bli eller hur saker skulle utvecklas. Ingen plan, inget stort mål, annat än engagemanget som brann. Jag träffade en tjej på ett diskotek, men hon var inte intresserad, sen gick jag ner i hamnen och tittade på båtarna, ensam med tankarna precis som nu. Tiden rusar så fort och det är så mycket man missar och alla valmöjligheter gör mig orolig, för det blir så lätt fel. Men det är ändå bättre nu, det är ju det. Ibland känner jag mig väldigt vuxen, ibland är det lika rörigt som någonsin då. Att kaos är min följeslagare är bara något jag måste acceptera.