The age thing. Igen.

Kollegan L hade sett mig på torget igår. "Du såg ut som om du kunde vara pappa till dom flesta". Jo, det kunde jag nog vara. Vid två tidigare klimaxdemos har jag dessutom varit pappa till två unga demonstranter. Annars blir jag en smula trött av påhittade generationsmotsättningar och förväntningar om hur man borde vara vid en viss ålder. Om det engagemanget jag såg igår är något övergående, så blir jag lite ledsen. Jag vill tro att klimaxfolket är på riktigt och inte nåt ungdomligt busigt. Dom flesta engagerar sig ju för övrigt varken som unga eller gamla. Sen kom Gustaf Fridolin med boken om hur blåsta åttitalisterna är. Blåsta i betydelsen lurade, alltså, inget annat. Det är så löjligt att jag inte hittar ord. Parata gärn om klass, genus och etnicitet och funktionshinder. Men det är ingen generation som är mer offer än någon annan. Och sluta aldrig demonstrera. Det är heller aldrig försent att börja kämpa. Om nu någon trodde det.